Hemresa och reflektionstid

Fredag 11/10

Nu var det hemresa som gällde. Vi blev upphämtade kl 10 så vi fick en lång frukost i lugn och ro.
Flyget tog oss från Boston till New York och därifrån till Stockholm där vi landade kl 7.15 på lördag morgon.

Eftersom jag inte lyckades somna gav flygresan mig en chans till reflektion över dagarna. Visserligen fick vi redan på torsdagen chans att fundera på vad vi tar med oss hem och framför allt, vad jag ska svara på frågan om vad jag fått ut av dagarna samt vad jag tänker börja med på hemmaplan.


Vad tar jag med mig?

• Inkludering kan se olika ut, utifrån de förutsättningar som ges.
• UDL är en bra modell att använda för att utveckla det inkluderande arbetet.
• Vi är inga experter, vi är problemlösare!
• Det som är nödvändigt för vissa är bra för alla elever.

Vad behöver jag utvecklas inom?

• Att koppla mitt ledarskap till Bolman&Deals strukturer för att främja inkludering. Främst kultur och värderingar men även organisation och resurser samt hur jag arbetar för att min personal ska utvecklas och må bra.

Vad ska jag göra när jag kommer hem igen?

• Arbeta med värdering och kultur genom att lyssna mer på både elever och personal genom fördjupande samtal i fokusgrupper.
• Skapa tydligare riktlinjer och policys om inkludering inom rektorsområdet.
• Fortsätta det goda arbetet som vi redan kommit så långt i. För i Täby har vi kommit långt. Kanske tack vare ett långsiktigt arbete som får fortgå, att alla kommunala skolor arbetar för samma sak och att vi har hela styrkedjan med oss i arbetet. Det är en framgångsfaktor.

Allra sist tänker jag också på det en av kollegorna lyfte fram:

Vilka är dina 30 bästa sekunder på en dag, och hur kan du gör den stunden längre?

Ett litet steg i taget kommer vi långt på.

Tack för den här resan, nu fortsätter arbetet hemma.

Sista dagen

Torsdag 10/10
Torsdagen tillbringade vi på campus tillsammans med Lee Teitle och Jenna Gravel med att fortsätta arbeta med UDL som metod.
Vi fick ta del av ett nytt utbildnings- och forskningsprojekt som Jenna Gravel leder i New Hampshire där delstatens alla skolor deltar. Alla lärare deltar i en ett-årsutbildning genom CAST.org och det man följer genom forskning är hur lärarna ändrar sin praktik, hur deltagarnas attityd, hur förändras elevernas sätt att tänka förändras samt vilka delar inom UDL är speciellt användbart/ icke användbart för att stödja lärarnas undervisning. Under programmets gång kommer deltagarna träffas fysiskt några gånger och utöver det i lokala nätverksgrupper.
Vi var ju på två skolor och observerade verksamheten utifrån en metod kallad Instructional Rounds, vilken används även i det här projektet. Kortfattat kan Instructional Rounds beskrivas på följande sätt:

1. Korta observationer i klassrummet (max 10 minuter). 
2. Dokumentera ickevärderande anteckningar om vad du ser. 
3. Sortera och analysera anteckningarna. 
4. Identifiera olika teman i anteckningarna. 
5. Fundera över hur dessa teman stödjer eleverna till att bli expert learners. 
6. Lägg upp en plan för hur det kan hjälpa till att öka graden av UDL i klassrummet. 

Jenna Gravel introducerade oss också till en annan metod, en videostudie där lärare spelade in sin undervisning i klassen och som kollegorna sedan analyserade och reflekterad utifrån ett kollegialt lärande. Målet var att titta på lektionsplanering samt elevernas tänkande under lärandet. En av kommentarerna från lärarna i programmet var “Seeing UDL being implemented and then reflecting on the lesson is absolutely a most powerful tool.”

Det är en intressant metod och det ska bli väldigt spännande att följa forskningen runt implementeringen av UDL i en hel delstat, även om det är en liten sådan. Nästa steg måste ju bli att implementera arbetet även i Sverige om det visar på goda resultat. Enligt uppgift så har Högskolan i Kristianstad just startat ett utvecklingsområde kring detta och ger i år den första kursen i Universell Design för Lärande https://www.hkr.se/om-hkr/organisation/bibliotekochhogskolepedagogik/hogskolepedagogik/zzz/universell_design_for_larande/

Nu återstod att arbeta med vårt eget utvecklingsarbete utifrån ett kollegialt lärande tillsammans med skolor från andra kommuner. Även här fick vi arbeta efter en given struktur där vi

1. kortfattat (5 min) presenterade den lokala skolans arbete, vårt What, Why, Who, How and When för kollegor från 2 andra skolor. 
2. Därefter fick kollegorna ställa klargörande frågor under 3 minuter. 
3. Efter det presenteras ett dilemma: var finns hindren och vad vill vi ha kollegial hjälp med under 2 minuter. 
4. Under 10 minuter ska kollegorna ge feedback och diskutera våra frågor medan vi själva är tysta och bara lyssnar. Feedbacken kan var framåtsyftande, lyfta sk stretches,dvs frågeställningar vi inte tänkt på eller som utmanar oss ytterligare samt kopplingar till forskning, andra områden och referenser. 
5. Det sista steget är att under 5 minuter reflektera över den feedback som givits samt en övergripande diskussion där även support från nätverket under den närmaste tiden kan ingå. Intressant och givande.

Vi har prövat metoden tidigare i rektorsgruppen i Täby liksom i det Ifousprojekt vi deltar i runt inkluderande lärmiljöer. Metoden är kraftfull och mycket effektiv.

Vi närmade oss slutet på dagen med att fortsätta reflektera över vår egen praktik genom att fundera över hur våra frågeställningar leder till ett tänkande i den högre ordningen. Här drog Lee Teitle paralleller till Carol Dweck's fixed mindset och growth mindset. Vilka glasögon har vi på oss? Tänker vi problemorienterat? Utvecklingsinriktat? Hur vi än bedömer oss själva och hur långt vi nått kan vi alltid bli bättre. Vi befinner oss i ett spektrum, vilket knyter ihop dagarna på Harvard.

Diplomutdelning, tacktal, presenter och blommor avslutade fyra fantastiskt inspirerande men även intensiva och jobbiga dagar. Ett stort tack till alla på Harvard Graduate School of Education för en överväldigande upplevelse.

Och Täbygänget gick tvärs över gatan till Longfellow Hall för en sammanfattning, reflektionsrunda och, faktiskt, en chans att andas ut lite. Ett par timmars paus för lite shopping, jag måste ju köpa en klassisk Harvard hoodie med hem, och sedan en avslappnad middag tillsammans med skratt och några tal innan vi återvände till hotellet för att packa ihop det sista inför avfärden på fredagen.

Today is a good day to learn!

Upp före tuppen denna gången. Vi fick snällt be frukostrestaurangen att öppna en stund tidigare än vanligt, vilket de vänligt nog gjorde. Man tackar.

Restaurangen har förövrigt en fantastisk omelettkock som alla köar till, men det fick vi hoppa över den här gången.

Det har utlovats granolabars och frukt på bussen men än har jag inte sett något. Å andra sidan har jag inte frågat efter det så då får jag skylla mig själv.

Nu styrde bussen mot Susan B Anderson Middleschool i Revere norr om Boston. De har elever i grade 6-8 men i samma hus finns även en elementary school för de yngsta under en annan ledning. Vi samlades i ett fantastiskt bibliotek som delades mellan skolorna. Från början var det endast elementary som hade tillgång till det men nu fanns en hörna för middleschool också.

Kaffe och en bagel serverades innan introduktion av rektor och UDL- ansvarig. Lite teknikstrul inledde dagen, men det känner vi väl alla igen. Nu var det en enorm projektorduk som fastnat så vi fick även träffa vaktmästarna och se dem in action. Duken levde dock sitt eget liv för plötsligt kom maskineriet igång, men endast på ena sidan så när vi lämnade lokalen för att gå ut i skolan hängde den på trekvart. Som sagt, vi har alla varit där!

Nåja, åter till skolbesöket. Vi delades upp i tre grupper ledda av en i kollegiet. Jag fick träffa en av de biträdande rektorerna som guidade oss runt i de fina lokalerna efter ett väl uttänkt schema. Tio minuter per klass, varken mer eller mindre, tio olika klasser på tre våningar. Upp och ner för trappor, det var helt klart planerat för mesta möjliga motion. Passar ju mig bra. Eller inte.

Det här var en skola jag kände mig hemma i, så lik mina barns amerikanska skola. Stora klassrum där lärarna hade sitt eget rum och eleverna gick runt. Det innebär att lärarna sätter sin egen och ämnets prägel på rummet. Sciencerummet var en underbart plats där ett skelett hälsade välkommen vid dörren. Dekoren var helt anpassad till temat med ljusslingor och murgröna i taket, akvarium och andra passande prylar. Labbänkar, arbetsytor och plats för genomgångar. Utöver utsmyckningen fanns även material till stöd för eleverna, mål för kursen, ämnesord osv.

Generellt i rummen fanns olika typer att sittplatser: ståbord, sköna stolar, saccosäckar, rörliga pallar eller pilatesbollar utöver helt vanliga bänkar.

En lektion vi besökte var en grade 8, pre-AP, ELL. Dvs engelsk litteratur i klass som siktar högt akademiskt. Skolan nivågrupperade elever i vissa ämnen: Collage, Honors och pre-AP. Utöver det fanns även förberedande språkklasser för nyanlända i olika nivåer.

I den klassen vi mötte var salen mycket avskalad. Här var samtalet i centrum, ett boksamtal runt en gemensam bok som alla läst. Läraren ställde hela tiden fördjupande frågor, följde upp elevernas tankar och funderingar och anpassade sig hela tiden efter sina elever. Jag var otroligt imponerad. Nu förberedde han även klassen på sokratiska samtal som de skulle börja med senare i veckan, det hade jag gärna varit med om!

Genomgående på skolan var deras gemensamma struktur. Eleverna visste exakt vad som förväntades av dem. När lektionen började fanns alltid en uppgift klar (Do now) så starten blev lugnt utan oro och stök. När den var klar (5-7 minuter senare) så började genomgången. Det fanns lärarassistent i vissa klasser, ibland av språkliga skäl, ibland för att elevgruppen behövde det. I en klass vi besökte var det två lärare som samtidigt hade var sin genomgång för en elevgrupp i var sin ända av rummet. Eleverna visste exakt vem de skulle lyssna på och kunde stänga ut den andra.

Nyanlända elever började i en förberedelsegrupp men gick ut i klasserna så fort det gick. Om de hade hög förmåga i t.ex. matematik så gick de direkt in i ordinarie klass. Klasserna organiserades om möjligt så att det fanns minst en elev från samma språkgrupp som den nya eleven som kunde stötta och hjälpa.

Överlag var det otroligt lugnt i skolan, en kontrast till Hendersons School, men det visar bara att inkluderande lärmiljöer kan se olika ut på olika skolor,

Lektionerna var 57(!) minuter långa, 3 minuter att förflytta sig. Ingen rast och 20 minuter lunch. Skoldagen var 8.05-14.35 varje dag. After School activities, olika akademiska klubbar och läxläsning fanns ett par timmar efter det.

Skolans värdegrund är Respectful, Responsible, Ready to Learn. Något som genomsyrar verksamheten är Today is a good day to learn! Och typiskt amerikanskt fanns det peppande ord i varje klassrum.

Utifrån tanken med UDL så ska undervisningen vara diversifierad utifrån språk och bakgrund, den ska vara hands-on samt tilltala den gällande generationen, dvs anpassad utifrån elevernas vardag och dagens samhälle. 

Skolbesöket avslutades med ett gruppsamtal där elever svarade på frågor vi hade. Det var intressant att höra deras syn på skolan. UDL var förstås inget begrepp de kände till men vetskapen om ett inkluderande arbetssätt var väl förankrat. De kände att alla var lika värda och lika välkomna på skolan oavsett bakgrund.

Väl tillbaka på campus så serverades en lättare lunch och därefter träffade vi Lee Teitle igen (han är med på våra skolbesök också) samt Dr Jenna Gravel från CAST.org.

CAST.org är den organisation som arbetar med forskning och utveckling av UDL. De har kurser för lärare, handleder och som sagt, forskar på hur UDL påverkar undervisningen och elevers lärande. Jag frågade om någon forskat runt elevernas åsikter och upplevelser av UDL men tyvärr kunde de inte redovisa någon sådan, vissa andra områden tangerar elevernas upplevelser men inget är inriktat mot just det. Frågan är annars aktuell som forskningsområde i Sverige och det hade varit intressant om det funnits något liknande i USA.

Dr Jenna Gravel gick igenom grundläggande principer för UDL. Hela grunden är göra elever till "Expert Learners" dvs att de ges möjligheter att ta ansvar för sitt eget lärande. De arbetar med specifika praktiker och vanor som är unika för varje ämnesområde/discipline. Instead of learning about a discipline, students develop the tools to do the discipline themselves.

Vi fick själva pröva metoden genom att studera tre olika lektionsupplägg och utifrån UDLs guidelines:

Vi kastade oss inte över hela schemat på en gång utan undersökte ett område i taget. De tre olika lektionerna handlade om allt från poesi till geometri och fabler. Exempel på områden vi undersökte var hur läraren använde kroppsspråk och rörelse för att förklara relationen mellan rytm och mening. Ett annat hur man kan arbeta språkutvecklande genom fabler genom bildstöd, ordlistor med synonymer osv. I geometri undersökte eleverna skalor genom att planera ett klassrum för ett optimalt lärande (enligt eleverna) med hjälp av bilder, papper och kritor. Som sagt, ett område i taget i UDL-schemat, allt i från att skapa intresse och meningsfullhet till lektionen till att hitta alternativa vägar till kunskap och förståelse.

Sista passet för dagen blev att börja titta på vad vi har gjort hittills på våra respektive skolor och utifrån det planera vårt nästa steg, What, Why och How men även When, inför torsdagens kollegiala samtal.

Den här kvällen blev vi alla bjudna på middag på Harvad Faculty Club, dit annars endast lärare och professorer är välkomna. Mycket gott och trevligt med många skratt och tal. 

Efter en lång och intensiv dag så avslutade vi kvällen med att promenera tillbaka till hotellet genom Harvard Yard och längs Cambridge Common på regnblöta vägar. 

Det händer för mycket!

Jag får frågan om det inte kommer nåt inlägg snart. Jodå, men det händer så mycket så tiden räcker inte till på något sätt. Tiden är ingenting skrev Hasse Alfredsson, men mitt dygn har bara 24 timmar som för alla andra och den går just nu åt att ta in och smälta allt jag får vara med om.

Nåja, tisdagen ägnades delvis åt skolbesök på Dr William W. Henderson Inclusion School i södra Boston. Bussen avgick 7.30, så det blev en snabb frukost innan det var dags att ge sig av.
Henderson Inclusion School är en K-12 skola uppdelad i två enheter: en K-2 skola och en 3-12 skola ett par kvarter från varandra.

Skolan är en helt inkluderande skola där elever med funktionsvarianter, olika etnicitet, socioekonomisk bakgrund går i blandade klasser. Det betyder att elever med Downs går i samma klass som en elev med svåra rörelsehinder, nyanlända och "normalstörda" som ett uttryck är. Dvs normativt helt vanliga elever i närområdet. Resultaten är mycket goda för de elever som tar examen (nej, alla klarar inte den akademiska delen av high school men är social inkluderade i verksamheten) och skolan har en lång kö av elever vars föräldrar vill att deras barn ska går i en inkluderande skola. Ca 30% av eleverna har en funktionsvariant av någon sort, men det var inte enkelt att urskilja vilka såtillvida det inte var ett uppenbart fysiskt funktionshinder.

När vi anländer till skolan för de yngre eleverna samlas vi för en presentation och en genomgång av vad Henderson School vill ha ut av oss, då vi besökare är en del i deras kompetensutveckling. Vi ska använda den modell för observationer vi arbetade med på måndagen för att ge en beskrivande och ickedömande feedback på det vi ser.

Vi fikar under tiden, papper och scheman delas ut samtidigt som vi delas in i observationsgrupper. Det blev tydligen lite för mycket samtidigt för mig, för helt plötsligt lyckades jag hälla ut min kopp kaffe i knät och över magen. Bingo, liksom! Nej, jag brände mig inte, jag har ganska mycket mjölk i min kopp så den är fesljummen. In på damrummet, av med blusen. Skölja upp blusen i handfatet, vrida ur ordentligt, torka av byxorna och sen på med blusen och kavajen igen. Skönt. Eller inte.
Blusen torkade relativt fort ändå men linningen på byxorna var fortfarande fuktig långt in på eftermiddagen. Dessutom luktade jag kaffe lång väg. Jag var orolig över att jag dessutom skulle börja lukta sur mjölk efter ett tag, det hade varit jobbigt, men jag klarade mig från det. Tror jag i alla fall. Kollegorna tyckte inte att de luktade så jag får väl tro på dem.
Det var en bra start på dagen, men det är bara att fortsätt som om inget hänt.

Åter till själva skolan:
I skolan undervisar lärare i par i klassen. Ofta finns det en lärarassistent att tillgå. De elever som av medicinska skäl behöver det har en personlig assistent. På skolan finns även specialpedagoger,
logopeder och arbetsterapeuter som arbetar tillsammans med lärarna i klassrummet. Man tar inte ut någon elev för enskild undervisning utan allt sker tillsammans med andra i klassen.

När jag kom in i klassrummen blev jag överväldigad, det var så många intryck så jag undrar hur elever med koncentrationssvårigheter klarar av det! Som i en typisk amerikansk skola (även brittisk sådan har jag sett flera gånger) så är det material i många färger överallt på och längs väggarna.

Eleverna arbetar i ett stationssystem som är mycket vanligt världen över, vilket innebär att en lärare kan ha en genomgång av ett ämnesområde med 5-6 elever medan andra arbetar med något laborativt, något enskilt arbete på samma tema eller tyst läsning. Eleverna cirkulerar mellan stationerna i bestämda grupper under lektionen.

Skolan arbetar efter metoden UDL Universal Design for Learning, vilket bland annat innebär att de ska kunna ta in information på olika sätt liksom att de kan redovisa sin kunskap med många olika uttryckssätt: skriftligt, muntligt eller skapande. UDL är mycket mer än så, men elevers behov ska styra verksamheten.
Skolan har mycket estetisk verksamhet för att bygga upp elevernas självkänsla och olika sätt att visa sin kunskap. Planeringen av undervisningen utgår ifrån elevernas enskilda behov vilket inte innebär att den är individuell för varje elev. Alla läser samma sak, använder samma material, tills dess att man tydligt ser att eleven inte hänger med. Då först anpassas materialet och kursplanen efter eleven, den får helt enkelt hänga med men på sina villkor.

De frågor som rektor ville ha svar på från oss var följande:

• vem gör egentligen arbetet, är det eleven eller en lärare/assistent? (det är vanligt att assistenten blir den som gör elevens arbete och eleven sitter bredvid och tittar på. Det får inte förekomma på skolan)
• vilken roll har eleven och vad har den vuxne för roll för att främja lärandet?
• vilken typ av frågor ställer läraren? Är det eleven eller den vuxne som står för tänkande bakom svaren? (är det fördjupande frågor eller kontrollerande frågor som endast kräver enkla svar)

Vår feedback till skolan blev att lämna korta beskrivande meningar på post-it-lappar som kollegiet senare skulle analysera och systematisera för att se vilka fortsatt utvecklingsområden de behöver arbeta med.

Vi fortsatte upp till skolan för de äldre eleverna. Där blev vi bjudna på en typisk amerikansk skollunch som elever och lärare tar med sig i sina lunchlådor: smörgås, en påse chips, en cookie samt något att dricka: vatten, läsk eller icetea. Här lyckades jag hålla mig från att spilla i alla fall, tur det!

Därefter går vi ut i klasserna med samma frågeställningar som på skolan för de yngsta. Något som blev väldigt tydligt var att skolan inte anpassar så mycket för eleverna. De modifierar de delar av innehållet som behövs men här menar man att samhället inte är anpassat för alla funktionsvarianter
och därmed kan inte skolan vara det het heller. Eleverna måste lära sig att hantera situationer som kan uppstå samt använda verktyg och strategier för att hantera omvärlden. Ett något annorlunda tänk än vad vi har i Sverige och det fick mig att börja fundera lite extra på vad det innebär.

För de elever som går ur high school utan examen finns ett program som skolan lägger upp tillsammans med olika samhällsfunktioner, ett sk transition program, som kan pågå till ungdomen är 22 år. Eleven lär sig söka jobb, skriva CV, sociala kurser för att lära sig ur saker fungerar i samhället eller kurser i samarbete med ett community collage. Några av eleverna med ganska stora funktionsvariationer har fått jobb på skolan när de är klara, som lärarassistent, på expeditionen eller i vaktmästeriet. En elev med en mycket svår CP-skada som är helt rullstolsburen och använder olika kommunikationsverktyg arbetar som lärarassistent samtidigt som den studerar till lärare med målet att bli speciallärare. Underbart, säger jag!

Skolan har fyra värdeord: Respect, Responsibility, Determination och Inclusion. Det genomsyrar hela verksamheten. Om man som lärare inte ställer upp på en full inkludering i klassrummet så är det således lämpligt att söka sig någon annanstans, men det är ytterst få som slutar och skolan har heller inte problem få kvalificerad personal trots att det råder lärarbrist även i det här landet.

Även om det är lärarna som står för den pedagogiska planeringen så arbetar alla vuxna i klassrummet som ett team där alla kan göra allting. All hands on deck kallade rektorn arbetet. Om en elev behöver hjälp på toaletten så spelar det ingen roll om det är läraren eller assistenten som hjälper till. Alla hjälps åt. Det påminner mycket om när jag arbetade i en skolan med enbart rörelsehindrade elever. 5 lärare och 7 assistenter arbetade nära ihop. Här var det eleverna som bestämde vem de ville få hjälp av i olika situationer, inte vi vuxna. Våra olika roller var tydliga men sen hjälpes vi åt. All hands on deck.

Fulla av intryck tar bussen oss tillbaka till Harvard igen. Vi reflekterar över dagen tillsammans med Prof Lee Teitle och rektor för Henderson, Patricia Lampron.
Rektorn är en kvinna som verkligen brinner för sitt yrke och sin skola. Jag har många gånger reflekterat över hur skolledaren måste vara både inspirerande och engagerad på ett sätt som gör att jag funderar på hur länge man kan brinna innan ljuset är slut. Samtidigt funderar jag förstås på hur jag själv fungerar, klarar jag av att vara en sådan tydlig ledstjärna med en övertygelse som övergår mitt förstånd och ibland även ork?
Patricia Lampron menar att man blir en bättre lärare av att ha elever med funktionsvarianter. Det kan jag förstår, för det är så många problem man måste hantera och finna lösningar på, så många tekniker som man måste använda för att dessa elever ska kunna lyckas. Allt på Henderson bygger på frågan: vad är det bästa för barnet. Och när man tar sig an ett utvecklingsområde så frågar man sig om det är bäst att först ändra attityd eller praktik? Inte någon lätt fråga. Men grunden för hela skolan är att lärarna inte är några experter som sitter inne med alla svar, däremot är man en problemlösare. Viktigt är dock att man inte lämnas ensam med sitt dilemma. Kollegiala samtal, planeringar och problemlösningar är grunden för att lyckas.

Avslutningsvis på den här delen av dagen så konstaterade att Difference is strength in kids. Man blir helt starkare av att redan från början lära sig att acceptera att alla är olika och det är ok.

Ett sista pass med Lee Teitle ägnades åt en modell som han varit med och arbetat fram: The RIDES Equity Improvement Cycle. När man studerar olika modeller för ett systematiskt kvalitetsarbete så känner vi igen många av delarna.
I den här modellen börjar man med att utveckla en personlig och en teamkultur för likvärdighet.
Här måste man börja klargöra vilka som mina och teamets förutfattade meningar för att sedan kunna titta på utvecklingsarbetet objektivt.
Därefter följer man en 6-stegs cirkulär modell för att skapa en vision, samla data, leta efter skillnader mellan visionen och realiteten. Planera en eller två saker att systematiskt arbeta med för att överbrygga gapet. Implementera, men var tydlig med uppdraget och ansvaret. Reflektera över resultatet.

Jag misstänker att många känner igen den cirkulära metoden som förekommer i allt systematiskt kvalitetsarbete och utvecklingsarbete. Enligt Teitle så är det många skolor som går direkt från steg 1, vision till steg 5 att genomföra och att många förändringsprojekt därmed går på grund och ingenting förändras.

Innan vi kom fram till att arbeta med modellen så tittade vi på fyra utmaningar som skolor har när de på allvar ska börja arbeta med inkludering:

Challenge 1:   We are diverse (have students with disabilities in our schools) and we don’t see the inequities  

Challenge 2:  We see the inequities and there are so many of them, we don’t know where to start:

Challenge 3:  We are ready to work to move toward inclusive equity, but don’t know how to work together well, especially on charged topics where we have multiple perspectives and

values

Challenge 4:   We are taking steps toward inclusive equity and have put some initiatives in place, but we are disappointed when we don’t find the silver bullet that solves the problem

Lee Teitle menar att det vanligaste felet vi gör när vi pratar om inkluderande rättvisa är att vi misstar de-segregering med integrering, för vi måste skilja på att få in eleven i byggnaden (de-segregering) och verklig inkludering.  Här plockade vi fram vårt gamla ABCD för att kategorisera några nyckelord.

Academics - höga förväntningar, stark inriktning på den akademiska förmågan oavsett bakgrund.

Belongingness - alla har stor respekt och kunskap om sin egen och klasskamraternas kultur, bakgrund och funktionsvariant

Commitment to understand and dismantle ableism - kunskap och förståelse för vad diskriminering innebär i förhållande till bakgrund och funktionsvariation, samt förmåga och kunskap att motverka det.

Diversity - alla elever och vuxna förstår och uppskattar olikheter och den styrkan det innebär. Vänskap och samarbete utvecklas mellan elever och vuxna oavsett bakgrund och funktionsvariant.

Det gäller alltså för oss alla att hantera våra egna förutfattade meningar, synliggöra dem och sedan arbeta för att överkomma dem. Alla har vi förutfattade meningar - vilka är dina?

Sen var det således dags att arbeta med RIDES cykeln. Koppla ihop de av de fyra utmaningarna vi kan se på vår skola. Därefter inventera vilka våra visioner är och skillnaderna mellan visionen och utmaningarna. Utifrån det ska vi sedan skapa vår actionplan, vårt arbete när vi kommer hem.

En reflektionsstund tillsammans med täbykollegorna avslutade den här långa dagen fylld av intryck. Vi ska tillsammans hitta det som vi behöver fortsätta utveckla inom vårt arbete med tillgängligt lärande i kommunen.

Efter en trevlig middag ute på stan med tre av kollegorna stupade jag i säng. Det är tur att sängen är skön för återhämtning behövs verkligen för att orka med alla intryck. Onsdag morgon är det ännu tidigare revelj för ett nytt skolbesök i Revere, norr om Boston. Mer om det i nästa inlägg!

vi fortsätter på måndagen

Måndagen fortsatte med en session tillsammans med prof em Thomas Hehir om UDL, Universal Design for Learning. Det som var mest spännande var hur han kopplade ihop skolans organisation och ledarskap för UDL med Bolman och Deals tankar om Four Frames of Leadership, https://www.adlibris.com/se/bok/nya-perspektiv-pa-organisation-och-ledarskap-9789144124124
För oss rektorer som gått den statliga rektorsutbildningen de senaste åren har Bolman & Deal varit en viktigt del av ledarskapsdelen.

De fyra perspektiven som beskrivs är

• det strukturella perspektivet  - dvs organisationen, resurser och policies
• det politiska perspektivet  -  makt och konflikter
• Human Resource perspektivet  - hur människor reagerar i en organisation, hur de behandlas och utvecklas
• det symboliska perspektivet - som handlar om kultur och värderingar.

Vi tittade närmare in på det strukturella perspektivet i förhållande till UDL och de punkter som behandlades var

• i Massachusetts lägga man alla resurser i en korg. Dvs man delar inte upp det i olika bidrag, skolpeng, tilläggsbelopp och liknande som vi gör i Sverige. Det betyder att rektor är den som bestämmer hur hela budgeten ska fördelas utifrån elevernas bästa.
• Alla ledare är exceptionellt entreprenöriella. De är uppfinningsrika, problemlösare och utvecklingsinriktade
• man arbetar med kollaborativt lärande både i undervisning och som en problemlösningsstrategi
• tiden används effektivt samt att tid ges till det som behövs göras
• alla samhällets resurser integreras i skolan arbete. Privata organisationer och företag finns i verksamheten för att förstärka och fördjupa undervisningen
• UDL som verktyg används i alla sammanhang liksom teknik som är helt integrerad
• praktiskt-estetiska ämnen är mycket integrerad i verksamheten

Vad innebär allt detta? Jo, ett av ledorden på den skolan vi ska besöka under tisdagen är de inte är experter utan problemlösare. Som personal på skolan måste alla söka lösningar på situationer som uppstår, den ena situationen är inte den andra lik och inge är expert på att hantera en viss grupp av elever. Man måste helt enkelt vara öppen för att tillsammans försöka hitta lösningar så man underlättar lärande för varje enskild elev.

Det betyder också att man är aldrig ensam om att hantera en situation (har pratade rektor på Henderson också om "all hands on deck", alla har ett ansvar för samtliga elever).

HR-perspektivet innebär bl.a. att det finns möjligheter att plocka ut elever vid händelser och att det alltid finns någon till hands att hjälpa till. Det gäller framförallt elever med beteendeproblematik som inte följer regler och heller inte är engagerade i skolarbetet. Det är dock en mycket kortvarig utplockning, aldrig avskiljning från verksamheten.

Det politiska perspektivet handlar både om hur skolan och distriktet ( vårt fall huvudman) har visioner och policys för att hantera verksamheten men också om hur vi på den enskilda skolan hanterar frågor runt maktstrukturer och konflikter.

Som det symboliska perspektivet antyder så handlar det om vår syn på eleverna och funktionsvarianter. På segregation och integration. På uppgifter som möter eleverna där de är men samtidigt ställer krav och har höga förväntningar oavsett förutsättningar.

Det är absolut inte ett lätt område, men statistiken visar tydligt att elever som är helt integrerade i en verksamhet har mycket högre måluppfyllelse än de som bara är integrerade till en viss del eller en liten del. Det handlar om förväntningar.

Å andra sidan så konstaterade vi efter en del frågor att skolor i Massachusetts med många elever som är inkluderade har en betydligt högre skolpeng än de som inte har det. 

Något för Sverige att ta efter kanske?

En viktig sak att poängtera i sammanhanget är att inkludering här handlar inte bara om elever med funktionsvariationer utan även elever från mycket fattiga hem, elever med annan kulturell och språklig bakgrund samt nyanlända.

Tom Hehir konstaterade även att alla lärare behöver kunskap om dyslexi, ADHD och autism för att klara av att arbeta i en inkluderad verksamhet men den kunskapen ersätter inte specialister inom specialpedagogik, psykologi och sociologi mm. 

Vi avslutade sessionen med att konstatera att som lärare måste jag

- förstå att klassrummet är diversifierat

- få kunskap för att hantera verksamheten (need to know how)

- förändra kulturen och värderingar, mina egna så väl som skolans och klassens.

Vi tenderar till att överanpassa läroplan och kunskapskrav för elever i behov av stöd, det hjälper dem inte att klara omvärlden enligt Tom Hehir. Vi måste ha höga förväntningar även på dessa så de kan nå så långt som är möjligt. När glappet till övriga elever blivit för stort ska vi förändra våra förväntningar och anpassa till deras förmåga, men inte förrän dess.

Efter Thomas Hehir tog Lee Teitle över igen och gick igenom uppgiften inför det kommande skolbesöket. För att klara av våra uppgifter där så gick han igenom principen för Instructional Rounds, konsten att observera och ge feedback som är beskrivande men inte värderande.

Vi pratade om konsten att se, Discipline of Seeing. Kanske skulle vi kalla det för att observera istället.

Att se (observera) är ett kunskapsområde

Kunskap blir större av repetition

att se (observera) är grunden för vår praktik

Vi fick träna på att observera genom exempel, både på situationer som Teitle själv spelade upp för oss men även på videoklipp som vi fick kommentera på. Svårt, mycket svårt! Vi vill så gärna lägga in värderingar i allt vi ser och upplever. I morgon tisdag blir det på riktigt, då ska vi observera på Dr William W Henderson Inclusion School.

Sen följde en guidad tur runt Harvard Yard med en sistaårsstudent som verkligen engagerade alla i sitt sätt att prata och berätta. Mycket historia, personliga anekdoter och information om livet på campus.

Dagen avslutades med ett reflekterande pass för oss från Täby. Under den sista timmen fick vi fundera enskilt på vad vi tar med oss från dagen. Därefter diskutera med kollegan/or från den egna verksamheten för sedan prata om det i stora gruppen. En klassisk EPA (enskilt, par, alla).

Något jag tar med mig är tanken på att det gör ont att lära. Det är svårt att ändra på invanda beteenden och värderingar. The Learning Pit är ett uttryck som initierades av James Nottingham https://www.jamesnottingham.co.uk/learning-pit/. Som den klassiska kriskurvan så hamnar vi vid en förändring i en sinnesstämning som är svår att ta sig ur. När värderingar ifrågasätts och jag måste förändra min praktik hamnar jag i gropen, The Learning Pit. Det är tungt, det kan till och med göra ont. Men när vi kommer upp så händer det något. Utveckling. Tillfredsställelse. Framgång.

Harvard Graduate School of Education

Nu var det alltså dags, tänk att jag vid 57-års ålder ska få äran att bli student på Harvard, om än endast för fyra dagar. Det är med viss vördnad och stor ödmjukhet som jag beger mig tillsammans med mina kollegor till Guteman Center vid Harvard Graduate School of Education. Det är verkligen mäktigt att gå förbi de gamla universitetsbyggnaderna och de lika gamla, om inte äldre, kyrkorna där den äldsta tydligen var en av de första som byggdes i landet. Själva George Washington lär senare ha tillhört den församlingen enligt en man jag stötte på. Den sanningen kan jag dock inte bekräfta.

Nu fick vi även träffa kollegorna från Sollentuna och Stockholm. Vi fick namnskylt vi måste bära på campus och på skolbesök samt ytterligare material för kursen.

Blir det vårt nya motto? Learn to Change the World. Det är i alla fall det jag vill att våra elever ska få med sig från skolan.


Efter en snabb introduktion så började första passet tillsammans med professor Lee Teitle. För att sätta oss i rätt stämning skulle vi reflektera över fyra frågor om vår egen verksamhet: vad som varit framgångsrikt, vad behöver bli bättre, vad jag vill ha ut av kursen samt tankar om det fortsatta arbetet på hemmaplan. De frågorna kommer vi att återkomma till i slutet av kursen.

Dr David Rose startade nästa pass som handlade om hur hjärnan fungera och om olika centras påverkan på oss och vårt varande. Han tog med oss på en resa om "the perfect pitch", dvs absolut gehör. Visste du att ca 1 av 400 människor lär ha absolut gehör? Vi andra fördelar oss över en normalkurva där de flesta har ett helt okej gehör medan några är rent ut tondöva. Ett spektrum med andra ord.

Normalfördelningskurva. 
M. W. Toews - Eget arbete, based (in concept) on figure by Jeremy Kemp, on 2005-02-09


Och det var att vi alla befinner oss i olika spektrum som han ville komma fram till så småningom, och det spektrum vi uppehöll oss mest runt var autismspektrumet.

Han drog paralleller genom att visa oss bilder av hjärnan för människor med perfekt pitch och de som inte har det. Vad som tydligt syntes på bilderna (som jag hoppas kunna få ta del av senare, att fota av en presentation ger inte någon vidare kvalitet) var att hörselcentrum i vänstra hjärnhalvan hade ett mycket större nätverk som aktiverades för de med absolut gehör än för de som inte har det. Däremot var det inte någon skillnad i den högra hjärnhalvan.
Dessutom kan gehör utvecklas och beror på flera faktorer. Att biologi och genetik spelar in kanske inte är så svårt att förstå men att kulturen var viktig för att utveckla gehör var nytt för mig. Vissa språkgrupper har bättre gehör än andra, det finns språk där tonen på ordet är avgörande för ordets betydelse.
Om gehör anses viktigt i en kulturell kontext påverkar även det utvecklingen liksom vid vilken ålder man börjar träna (ett litet barn lär sig snabbare än vuxna). Dessutom påverkar teknik och i vilken kontext man befinner sig. För vem avgår om absolut gehör är en tillgång eller ett handikapp? Det kan absolut vara båda två, det är kontexten som är avgörande.

Men har vad har det här med tillgängliga lärmiljöer och inkluderande undervisning att göra? Jo, vi ser samma spektrum inom autism. Samma diskussioner om det är en tillgång eller ett handikapp, eller både och.
Vi pratade om hyperconnectivity, det vill säga hur hjärnan hos människor i det övre spektrumet av autism (eller säger man högra delen? Det har kommit nya riktlinjer för definitioner) har så många kontaktvägar, så välutvecklade nervbanor i nätverk att intrycken blir för många och att allt för mycket information måste hanteras. För att kunna sålla bort intryck kan barnet ta till repetitiva beteenden, behöva förberedas tidigt eller skyddas från ljud, ljus och andra intryck. Även ögonkontakt kan vara svårt, man måste läsa in så mycket information om människan man tittar på att det är enklare att inte se någon i ögonen.
Motsatsen, hypoconnectivity, är då nätverket är för litet. Här söker man information och stimuli för att det blir ett hopp mellan olika intryck, ja man kan till och men bli trött på sina egna meningar och hoppa mellan ämnen och sluta en mening mitt i. Personer med ADHD befinner sig i den här delen av spektrat. Observera att vi talar inte om intelligens i det här läget, endast om informationshantering och intryck.
Det här ställer förstås till det i en klassrumssituation. När ett barn vill ha mer stimuli och ett mindre blir det väldigt svårt att hantera helt enkelt.

Ett annat spektrum som diskuterades var det runt dyslexi. Här rör vi oss också i ett spektrum som beskrivs i en normalkurva från Hyperlexi (mycket god avkodning) till Dyslexi och senare Alexi (ingen förmåga till avkodning).
Så, frågan är: vilket spektrum befinner jag mig i? För vi befinner oss alla i någon, inom något område.

För att hantera elever i olika typer av spektrum i ett klassrum så har en modell utarbetats för undervisning: Universal Design for Learning. Det kommer vi att arbeta mycket med under veckan. Men för att förstå hur vi kan anpassa elevernas lärmiljö måste vi titta vidare på hur hjärnan fungerar.

Enligt Dr Rose delar modellen in hjärnan i tre stora områden:
Den bakre delen av hjärnan - Recognition, representation, dvs sinnen som gör att vi kan känna igen och beskriva omgivningen.
Den främre - Strategic, actions
samt Den inre som är Affective - känslor, engagemang.

Bild från cast.org

För designa en god lärmiljö för alla elever måste vi skapa många möjligheter för att använda sinnena och hitta vägar att möta VAD vi ska lära. Vi behöver även många möjligheter för action och uttryck, dvs HUR man lär. Men viktigast, och det vi måste börja med tillsammans med eleverna är att bygga olika möjligheter till engagemang. Till VARFÖR. Och skapa relationer.

Det blev en lång text, och då har vi ända bara hunnit en bit in på förmiddagen. De övriga får ett eget inlägg och då kommer jag att börja med Professor Thomas Hehir, som gick djupare in på organisationsfrågor.

En slutkläm från Dr David Rose blev: Det som är nödvändigt för några är bra för alla! Det är något vi arbetar mycket med på våra skolor.

Söndagsinlägg en dag för sent

Söndagen blev alltså en resdag för mig. Jag landade i Boston vid 10.30 och var vid hotellet alldeles invid campus redan vid 12. Kollegorna som landade lördagkväll passade på att promenera bort jetlaggen samtidigt som de fick se Boston och diverse affärer som tydligen fanns att utforska.
Nåja, jetlag botas enklast med ljus och solsken så den lilla tallkottkörteln ställer in kroppen efter tidszonen vi befinner oss i. Jag tog i och för sig några semesterdagar innan för att upptäcka New York (det är något mer miljövänligt att stanna lite längre när man nu absolut måste flyga, eller hur?) så jag har redan anpassat mig men promenader är ju nyttigt sägs det. Sagt och gjort så letade jag mig fram i området där vi ska röra oss under veckan för att sedan ge mig ner i tunnelbanan för att ta mig ner på stan. Lite egen sightseeing i Boston Common, centrala delarna och kajerna med bland annat Boston Tea Party, museum och marint center.

Bildkvalitén är inte den bästa, det börjar skymma och är grått och trist. Kameran är min gamla mobiltelefon så den gör inte heller objektet rättvisa.
Museet har en guidetur men tidstypiska kläder och skådespel så här kastades det tebalar hej vilt över relingen på båten.

Jag satte mig även på ett café och passade på att gå igen lite av litteraturen jag läst innan jag kom hit. Det var vetenskapliga artiklar blandat med information om de två skolorna vi ska besöka. Visst är den en härlig känsla att få sitta bland studenter från hela världen som arbetar med uppsatser, artiklar och uppgifter i en skön biblioteksliknande miljö med ett (för att vara i USA) gott kaffe?

Senare på kvällen sammanstrålade jag med de övriga på en trevlig middag nere vid kajkanten. Lokal mat måste ju provas och vad är bättre än en Lobster Roll när man är på en här sidan Atlanten? Gott var det i alla fall.

Hem till hotellet tog vi buss och tåg. Här går även bussen i tunnlar vissa sträckor! Det känns lite konstigt att gå ner i underjorden för att sätta sig på en buss. Men det verkar vara gott om tunnlar överhuvudtaget i den här staden, det är ju några floder och vattendrag att ta sig under (och över, för visst finns det broar också). Bilarna leds även de ner i många tunnlar, en går under själva hjärtat av Harvard upptäckte jag. Praktiskt om man vill ge utrymme till trafiken utan att påverka den gamla stadskärnan och äldre bebyggelse.