Tena Kotou

Vi möte med maoriska hälsningsfraser var vi än kommer, på Ferguson Intermediate school även med traditionella blomsterdekorationer runt våra halsar.

Morgonen startade på Microsofts kontor med ett välkommen till Nya Zeeland, därpå följde ett samtal med Angela Roberts, ordförande i NZ Post Primary Teachers Association, ett av lärarfacken. Samtalet kom att kretsa runt skolsystemets uppbyggnad, fördelning av de statliga medlen, lärarnas arbetssituation och hur förändringar i undervisningsmetoder kräver förändringar i lärarnas avtal.

Skolorna erhåller statliga medel enligt ett graderingssystem utifrån den socio-ekonomiska situationen i det område skolan ligger. Det sker enligt en skala från 1 till 10, där 1 är det område som behöver mest stöd och 10 det som inte behöver något. Det är så mycket som upp till 30% av medlen som omfördelas på detta sätt.  Eftersom skolorna får ta ut vissa avgifter och ta emot donationer så menar Ms Roberts att det ändå blir snett, då skolor i rika områden kan ta ut avgifter från föräldrarna och i slutändan ändå få mer pengar än de fattigare skolorna. 

Lärarlönerna betalas ut direkt av staten, och ingår inte i skolans löpande budget. Antalet lärare som en staten betalar för avgörs efter en behovsprövning, där en viss lärartäthet garanteras. Vill skolan tillsätta ytterligare tjänster så fån man betala det själv.

NZ har traditionellt haft slutexamen i samtliga årskurser som betygen sedan grundas på, men nu håller man sakta på att övergå till kontinuerlig bedömning under skolåret, grundat på ett formativt arbetssätt. Det här menar lärarfacken, ställer högre krav på planerings- och uppföljningstid. Nu har lärarna ungefär en timmes planerings-/uppföljningstid per fyra timmar undervisningstid.

Nu väntade en buss på att ta oss till skolbesök, det känns som en av höjdpunkterna på resan!

Den första skolan, Botany Downs, är ett gymnasium för klasserna 9-13, och ca 1800 elever. Det är en decile 10-skola, dvs en skola i ett område med hög socio-ekonomisk status.

Båda skolorna vi åkte på är Microsofts Inovative Schools, så de har bra resultat överlag.

Vi blev guidade runt i skolan av mycket trevliga elever. De är inte en 1-1 skola, men hade ca 800 datorer, fasta och laptops, tillgängliga för eleverna när lärarna så bestämde. Mobiltelefoner fick användas om läraren godkände det, annars skulle den vara undanstoppad och fick inte ens användas på rasterna. 

Eleverna arbetar i familjer, klasser i två årskurser som följer varandra genom hela skoltiden, för att främja gemenskap. Överlag pratar man mycket om skolkultur, gemenskap och den sociala gemenskapen i samhället. Det var framför allt nästa skola ett levande exempel på, Ferguson Intermediate.

Ferguson Intermediate är en decile 1 skola, alltså helt andra änden av den sociala stegen, med 500 elever i år 7 och 8. Många fattiga, med arbetslösa föräldrar och med engelska som andraspråk. 15% maorier, 43% samoan, många från övriga delar av pacific area, dvs öarna i Stilla Havet. Skolan undervisar i 9 olika språk, utöver världsspråk som franska och spanska, även japanska, samoan och maori, förstås.

Skolan var sliten med många utsmyckningar som speglar de olika kulturerna som finns representerade. Inför vårt besök hade de arbetat mycket med Sverige, det satt flaggor, hälsningsfraser och information över allt. Eleverna bakade "Swedish cookies" och stekte pannkakor som vi förstås fick smaka och ge omdömen om.

Båda skolorna leddes av mycket engagerade och inspirerande rektorer. De använder Hattie i den professionella utvecklingen av lärarna och styr alla personalmöten mot de mål de satt upp. Mål och visioner är synliga och levande.

När vi rör oss runt på Ferguson, även här guidade av elever, så är det inte tydligt att det här är en skola som deltar i Microsofts program, vi ser inte mycket IT överhuvud taget. Det finns en datasal där eleverna lär sig använda vissa program, så att de senare kan använda dem i ämnesundervisningen. En sal var för lärare samt för elever som ska blir ett stöd för kamraterna.

Överlag kan man säga att de nya tankar och idéer som skolorna arbetade mot inte handlade om tekniken i sig utan om synsättet på elevernas lärande, om samarbete och individuellt lärande. IT ska bara vara ett verktyg bland alla andra verktyg i skolan.

På Ferguson är samhället och föräldrarna en viktig del av verksamheten. Skolan hade upptäckt att eleverna saknade vissa grundläggande kunskaper som man behöver starta tidigt med. Många av eleverna hade inte gått i förskola, så nu satsar skolan, som alltså arbetar med äldre barn, på de små och startar en verksamhet för de allra minsta. Samtidigt gör de också en satsning på att utbilda föräldrarna i IT och digitala verktyg. Så trots att det är en skola med små resurser så har de lyckats ordna donationer för att täcka kostnaderna för detta.

Rektorn och ytterligare en personal öppnade skolan redan 05.30 varje morgon för att de elever vars föräldrar arbetar ska ha någonstans att ta vägen. Risken var annars att de inte skulle komma till skolan alls. De hade också en frivillig verksamhet på lördagsmorgnar, dit i princip alla elever kom. Och lärarna! Helt frivilligt. 

Men omsorgen om samhället sträckte sig även längre än så. Eftersom många elever kom från öarna i Stilla Havet så samlar skolan pengar och utrustning (avlagda datorer, sportutrustning) till skolor på utvalda öar. Under loven åker lärare till öarna för att bl.a. starta skolbinliotek, även det på frivillig basis.

Sammantaget kan vi förstås inte dra några slutsatser om skolor överlag i NZ, både Botany och Ferguson var förstås utvalda utifrån Microsoft Inovative Schools, och de fantastiska resultat som de uppnått. Jag vill inte säga att det beror på Microsofts program, utan snarare tack vare de ledare de har. Båda rektorerna var så entusiastiska, karismatiska, med ett engagemang för sina elever, sina lärare och samhället runt omkring.

Vi avslutade dagen på Auckland Collage of Education, där vi pratade om lärarutbildning. Lärare har 2 års introduktion efter utbildningen innan de kan bli registrerade, motsvarande vår legitimation. Det är svårt att få fast anställning så endast 40% av de kan räkna med det. Det betyder att många lärare försvinner från yrket innan de ens fått chans att börja.

Vi diskuterade lite runt den digitala utvecklingen i skolan där prof McNaughton menar att den ökande logganvändningen inte leder till en ökad kvalitet i skrivandet. Kvantitet kanske, meningen kvalitet.

NZ är ju ett föregångsland för många när det gäller läsinlärning. Prof McNaughton menar att det grundar sig i ett material som kom ut i början av 60-talet där man färgkodat olika nivåer och därmed tillåter att man enkelt följer eleverna utveckling. Allt bygger på ett material från sent 1800-tidigt 1900 tal, national reading program, där man utgick från elevernas vardag och deras värld för att får en ökad förståelse för texter.

Universitetet försöker få in mer praktisk forskning i skolorna, och menar att det behövs mer resurser i skolan som kan analysera resultat och statistik. Lärare är inte utbildade i det och har inte tid att göra det. Och den diskussionen har vi mött tidigare här lika väl som hemma i våra egna skolor.

Det blev en lång och intressant dag. Många var trötta efter den långa resan så kvällen tillbringades på egen hand. Vi var fyra som åt middag ihop innan vi föll omkull för att förhoppningsvis sova igen lite av den vi förlorat på den långa resan.

Auckland!

Äntligen framme. Planet från Peking via Shanghai var försenat, förstås, det hade vi ju räknat ut från början men hoppades ändå...  Så vi missade, förstås, planet till Auckland. Inte gick det fortare för att armen/landgången till planet gick sönder så halva gänget blev kvar ombord! Det löste sig inom några minuter, tackochlov. Vi hade försökt att få de söta flygvärdinnorna att hjälpa oss att komma av fort, kanske först, efter förstaklassresenärerna i alla fall. Tyvärr var det ingen av oss som behärskade kinesiska i tillräcklig hög grad, så språkbarriären blev för stor ( deras engelska var mycket bättre än vår kinesiska, men det hjälpte föga) så vi fick invänta markpersonalen för vår vidare färd. De var mycket hjälpsamma och förstod vår engelska utan problem. Kanske inte så konstigt.  Vi blev ledda ända fram till transferdisken för ombokning till nästa plan, 3 timmar senare. När jag så småningom kom ombord somnade jag som en stock, innan vi ens hunnit taxa ut. Men jag ju inga större problem att sova på flygplan när jag är trött.

Det serverades även här en lätt flygmiddag och min vana trogen tog jag kyckling med ris. Det var fjärde gången denna resa... Snart kommer jag och några fler av medresenärerna att utveckla fjäderdräkt, och hör ni ett ordentligt kacklade så förstår ni varför.

Nu måste jag bjuda på några bilder också, annars blir det för tråkigt med bloggen. Vi har upplevt två vackra soluppgångar, först över Sibirien:

Och den andra över Australiens ostkust, straxt norr om Cairns:

Här ser man kusten som en mörk linje i bildens nederkant.

Väl framme på hotellet fick vi träffa flera av de övriga som trasslats sig ner på andra vägar än vår, via Singapore eller Hongkong, och de var mäkta imponerade över att vi stod upp och var på så bra humör. Men nu ska det bli skönt att få sova i en säng!

Linjen!

Kl 02.11 lokal tid passerade vi linjen. På 11 277 meters höjd just norr om Papua New Guinea passerade vi ekvatorn. 

Inget dop, ingen motsvarighet till Neptun, inte blev vi rullade eller kölhalade men ett litet skutt tog vi allt. Nu är jag för första gången på södra halvklotet. 

Och det är fortfarande fem långa timmar till Sydney.

Att sitta på en flygplats

Vi är i Kina! Vem hade trott det? Här i Peking är det varmt, fuktigt och mycket smog. När vi landade var staden insvept i en brun-gul dimma, inte såg vi mycket alls. Nu senare på dagen kan vi ana solen genom det något lättare grå diset.

Mer än 5 timmar på Pekings flygplats är inte så upphetsande. Visserligen tog det oss en stund att klura ut vart vi skulle ta vägen, att vi måste passera passkontroller och security trots att vi bara skulle på transfer. Att international transfer inte betyder att vi ska gå dit. Nej, tåget skulle vi ta, till en annan arm på terminalen, till domestic. Men, domestic är ju inrikes? Jaha, då får vi meddela att Sydney räknas som inrikes. Finns antagligen många kineser där.

Vad gör vi då? Jo, pratar. Lär känna varandra. Prata skola och IT, förstås. Lärarutbildning, fotografering, vilda djur och vackra bergsvyer har vi också klarat av. Vi går några svängar, gäller att passa på när vi har chansen, laddar paddor, datorer och telefoner. Letar wifi, men förgäves. Endast wifi för kinesiska telefonabonnemang. Det fanns nog en möjlighet att köpa tillgång till wifi utanför säkerhetskontrollen, men ingen vill gå ut och in igen.

Natten blev seg, inte förvånande. Trångt, varmt och lite sömn. Flyget hit tog 7,5 timmar, nästa till Sydney är på 14 timmar. Vi börjar bli lite sega nu, och hoppas därför kunna sova bort delar av den tiden. I Sydney har vi en timmes transfer enligt tidtabell. Det är kort. Oroväckande är att planet redan är 20 min sent enligt tavlorna. Men, det går säkert bra ändå. Vi är ju på rätt sida världen, i alla fall.

Väl på planet till Sydney får vi förklaringen till vår inrikesterminal: vi går ner i Shanghai, lämnar av några passagerare och tar upp andra. Istället för att låta oss som ska vidare sitta kvar på planet måste alla gå ur, bort till immigration, få nya (handskrivna) boardingkort, fylla i ett utresepapper, gå igen en ny säkerhetskontroll för att sen gå på samma plan vi just gick av. Det innebar dock att vi fick ett välkommet avbrott med en skön promenad (planet står förstås på gaten näst längst bort) och därmed lite kortare stillasittande tid på planet. Inte så dumt faktiskt!

En spännande start på en intressant resa, minst sagt

Det är alltid bra att vara ute i god tid, tänkte vi. Resan blir lång, med många byten och maten som serveras ombord är inte alltid den roligaste, så vi tänkte börja resan med en ordentlig middag på Arlanda.

Den börjar bra. Taxin jag ringer på hittar inte till rätt adress, och när den väl dök upp hittade han inte ut igen. Nåja, jag hittar ganska bra så det blev, som vanligt, den manuella GPSen som fick träda in. Dvs jag.

Incheckningen går bra, vi börjar snart tänka på middag. Lagom när vi lägger en beställning dyker det röda strecket upp på informationstavlan. Cancelled! Och det tidigare planet går precis nu! Ingen informationsdisk finns på insidan, så vi fick gå genom ankomsthallen och ut till avgångshallen igen. Och trängas med ett antal andra, något upprörda passagerare som inte kommer iväg som planerat. Flyget efter är redan fullt. 

Här ute möter vi också våra reskamrater, alla aktiva på olika sätt med att hitta alternativa avgångar. De tre damerna bakom disken sliter med att hitta vägar, resebyrån jobbar på sitt håll, vi letar på internet, via telefon eller bara genom att skicka goda tankar uppåt! 

För oss är problemet att vi har två anslutningar som inte väntar.

Tillslut kommer en öppning: tre stycken bokas på Finnair, via Helsingfors, Hongkong och sen till Auckland. 8 st, där ibland vi tre från Sigtuna, på China Air via Peking till Sydney och sen vårt ordinarie plan till Auckland. Ytterligare tre befinner sig ombord på det tidigare planet till London, men ryktet sade att även det blev stående på Arlanda av okänd anledning "tekniskt fel" och vad som händer med de tre återstår att höra när vi alla så småningom kommer fram.

Vi är lättade, svettiga och ganska nöjda att det blev en bra lösning på problemet, men undrar förstås vad som ligger bakom två inställda plan med samma flygbolag, en dag som denna när terroristhotet ligger som en svart skugga över stora delar av västvärlden. 

Så tränger vi oss ganska osvenskt fram till bagageservice och begär ut vårt bagage som vi redan checkat in, tar oss i rask takt från terminal 2 till 5, ställer oss sist i den långa kön till bagageinlämningen. En köar, vi andra checkar in på maskiner. Sist av alla får vi våra boardingkort för de två första planen, bagaget taggas hela vägen tackochlov. Vi har en timme på oss i Sydney att ta oss via en transferdisk till planet mot Auckland. Det ska nog gå. Det måste gå! Å andra sidan, missar vi ett plan där så är vi i alla fall på rätt sida jordklotet, så det ordnar sig på något sätt.

När vi boardar planet spelas julmusik, hmm... tidsomställningen blir visst häftigare än jag räknat med. Till sist är vi alla ombord, vi har fått platserna ihop alla 8, det leder nog till bra diskussioner redan på flyget. Ingen middag hann vi med på Arlanda, så nu när klockan är 20 svensk tid längtar vi efter något att äta!

Vi är på en lärresa. Vad har vi lärt oss av detta? 

Att det ordnar sig. Att behålla lugnet. Att kunna skratta åt det som händer. Att det är OK att vara svettig.

Lokaltidningen

Nu skriver vår lokala tidning Sigtunabygden om vår resa. Alltid trevligt att de berättar vad som händer. Lite faktafel har smugit sig in i texten, vi åker på måndag, den 5 augusti. Inte idag, den 2a. Men det är ju petitesser i sammanhanget.

http://www.sigtunabygden.se/sigtunabygden/sigtuna/tjansteman-pa-studieresa-i-australien-2529578-default.aspx

Arrangörer, deltagare och syfte

Sigtuna kommun fortsätter sitt långsiktiga arbete för att bli en av Sveriges bästa skolkommuner. Som ett led i det kommer barn- och ungdomsförvaltningen att delta i en internationell studieresa till Australien, Nya Zeeland och Singapore.

Så börjar det pressmeddelande som Sigtuna Kommun har skickat ut med anledning av resan, hela texten finns här:
http://www.sigtuna.se/sv/Pressmeddelanden1/3Studieresa-i-jakt-pa-okad-kunskap-kring-skolutveckling/

Det är alltså en studieresa som arrangeras av Upplands Väsby kommun, Lärarnas Riksförbund och Svenska Microsoft. Deltagarna (17st) kommer, utöver ovanstående företag/organisationer, från Stockholms kommun, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Stockholms Universitet samt en reporter från Expressen. Och vi i från Sigtuna kommun förstås.

Sigtuna kommun representeras av förvaltningschefen Tony Lööw, vår nytillträdde utvecklingschef Johan Adler och undertecknad: rektor på Råbergsskolan. Jag är förstås både glad och hedrad att få förmånen att åka, det är en fördel att representanter från verksamheten kan samverka med förvaltningsledningen i detta. Hade jag fått önska skulle även politiken varit representerad, då tror jag vi har störst möjlighet att få gehör för idéer och tankar som dyker upp. En bred förankring är förutsättningen för att genomföra förändringar.


Målet med studieresan är att få fördjupad kunskap om det vi hittills bara kunnat läsa oss till. Genom samtal med forskare, ledare på nationell- och lokal nivå samt genom att följa undervisning och lärande vill vi se hur de skapar mening i sin praktik, vilka strukturer som finns och hur det påverkar skolkulturen. Vi är också intresserade av att ta del av de överenskommelser runt skolan, som finns mellan stat, kommun, medborgare i de tre länderna.
Tony Lööw, förvaltningschef


Det är ett stort uppdrag vi fått. Utöver att vi själva får nya intryck måste vi se till att sprida dessa inom vår kommun. Vi måste kunna se effekter och resultat av det vi satsar på den här resan. 

Redan nu har informationen om resan spridit sig till sociala medier, det är bra! Uppdrag från några av våra lärare har redan lämnats på Twitter:
@cecleh:  Hoppas ni får goda exempel på portfoliometodiken o läsninlärning på NZ!
@Anna_Kaya: Hoppas ni håller ett extra öga för hur de org för språkinriktad ämnesundervisn i Au & på Nya Z

Och utöver det, flera uppmaningar om att blogga och twittra förstås! Det ska i alla fall jag försöka leva upp till.