Harvard Graduate School of Education

Nu var det alltså dags, tänk att jag vid 57-års ålder ska få äran att bli student på Harvard, om än endast för fyra dagar. Det är med viss vördnad och stor ödmjukhet som jag beger mig tillsammans med mina kollegor till Guteman Center vid Harvard Graduate School of Education. Det är verkligen mäktigt att gå förbi de gamla universitetsbyggnaderna och de lika gamla, om inte äldre, kyrkorna där den äldsta tydligen var en av de första som byggdes i landet. Själva George Washington lär senare ha tillhört den församlingen enligt en man jag stötte på. Den sanningen kan jag dock inte bekräfta.

Nu fick vi även träffa kollegorna från Sollentuna och Stockholm. Vi fick namnskylt vi måste bära på campus och på skolbesök samt ytterligare material för kursen.

Blir det vårt nya motto? Learn to Change the World. Det är i alla fall det jag vill att våra elever ska få med sig från skolan.


Efter en snabb introduktion så började första passet tillsammans med professor Lee Teitle. För att sätta oss i rätt stämning skulle vi reflektera över fyra frågor om vår egen verksamhet: vad som varit framgångsrikt, vad behöver bli bättre, vad jag vill ha ut av kursen samt tankar om det fortsatta arbetet på hemmaplan. De frågorna kommer vi att återkomma till i slutet av kursen.

Dr David Rose startade nästa pass som handlade om hur hjärnan fungera och om olika centras påverkan på oss och vårt varande. Han tog med oss på en resa om "the perfect pitch", dvs absolut gehör. Visste du att ca 1 av 400 människor lär ha absolut gehör? Vi andra fördelar oss över en normalkurva där de flesta har ett helt okej gehör medan några är rent ut tondöva. Ett spektrum med andra ord.

Normalfördelningskurva. 
M. W. Toews - Eget arbete, based (in concept) on figure by Jeremy Kemp, on 2005-02-09


Och det var att vi alla befinner oss i olika spektrum som han ville komma fram till så småningom, och det spektrum vi uppehöll oss mest runt var autismspektrumet.

Han drog paralleller genom att visa oss bilder av hjärnan för människor med perfekt pitch och de som inte har det. Vad som tydligt syntes på bilderna (som jag hoppas kunna få ta del av senare, att fota av en presentation ger inte någon vidare kvalitet) var att hörselcentrum i vänstra hjärnhalvan hade ett mycket större nätverk som aktiverades för de med absolut gehör än för de som inte har det. Däremot var det inte någon skillnad i den högra hjärnhalvan.
Dessutom kan gehör utvecklas och beror på flera faktorer. Att biologi och genetik spelar in kanske inte är så svårt att förstå men att kulturen var viktig för att utveckla gehör var nytt för mig. Vissa språkgrupper har bättre gehör än andra, det finns språk där tonen på ordet är avgörande för ordets betydelse.
Om gehör anses viktigt i en kulturell kontext påverkar även det utvecklingen liksom vid vilken ålder man börjar träna (ett litet barn lär sig snabbare än vuxna). Dessutom påverkar teknik och i vilken kontext man befinner sig. För vem avgår om absolut gehör är en tillgång eller ett handikapp? Det kan absolut vara båda två, det är kontexten som är avgörande.

Men har vad har det här med tillgängliga lärmiljöer och inkluderande undervisning att göra? Jo, vi ser samma spektrum inom autism. Samma diskussioner om det är en tillgång eller ett handikapp, eller både och.
Vi pratade om hyperconnectivity, det vill säga hur hjärnan hos människor i det övre spektrumet av autism (eller säger man högra delen? Det har kommit nya riktlinjer för definitioner) har så många kontaktvägar, så välutvecklade nervbanor i nätverk att intrycken blir för många och att allt för mycket information måste hanteras. För att kunna sålla bort intryck kan barnet ta till repetitiva beteenden, behöva förberedas tidigt eller skyddas från ljud, ljus och andra intryck. Även ögonkontakt kan vara svårt, man måste läsa in så mycket information om människan man tittar på att det är enklare att inte se någon i ögonen.
Motsatsen, hypoconnectivity, är då nätverket är för litet. Här söker man information och stimuli för att det blir ett hopp mellan olika intryck, ja man kan till och men bli trött på sina egna meningar och hoppa mellan ämnen och sluta en mening mitt i. Personer med ADHD befinner sig i den här delen av spektrat. Observera att vi talar inte om intelligens i det här läget, endast om informationshantering och intryck.
Det här ställer förstås till det i en klassrumssituation. När ett barn vill ha mer stimuli och ett mindre blir det väldigt svårt att hantera helt enkelt.

Ett annat spektrum som diskuterades var det runt dyslexi. Här rör vi oss också i ett spektrum som beskrivs i en normalkurva från Hyperlexi (mycket god avkodning) till Dyslexi och senare Alexi (ingen förmåga till avkodning).
Så, frågan är: vilket spektrum befinner jag mig i? För vi befinner oss alla i någon, inom något område.

För att hantera elever i olika typer av spektrum i ett klassrum så har en modell utarbetats för undervisning: Universal Design for Learning. Det kommer vi att arbeta mycket med under veckan. Men för att förstå hur vi kan anpassa elevernas lärmiljö måste vi titta vidare på hur hjärnan fungerar.

Enligt Dr Rose delar modellen in hjärnan i tre stora områden:
Den bakre delen av hjärnan - Recognition, representation, dvs sinnen som gör att vi kan känna igen och beskriva omgivningen.
Den främre - Strategic, actions
samt Den inre som är Affective - känslor, engagemang.

Bild från cast.org

För designa en god lärmiljö för alla elever måste vi skapa många möjligheter för att använda sinnena och hitta vägar att möta VAD vi ska lära. Vi behöver även många möjligheter för action och uttryck, dvs HUR man lär. Men viktigast, och det vi måste börja med tillsammans med eleverna är att bygga olika möjligheter till engagemang. Till VARFÖR. Och skapa relationer.

Det blev en lång text, och då har vi ända bara hunnit en bit in på förmiddagen. De övriga får ett eget inlägg och då kommer jag att börja med Professor Thomas Hehir, som gick djupare in på organisationsfrågor.

En slutkläm från Dr David Rose blev: Det som är nödvändigt för några är bra för alla! Det är något vi arbetar mycket med på våra skolor.