Auckland!

Äntligen framme. Planet från Peking via Shanghai var försenat, förstås, det hade vi ju räknat ut från början men hoppades ändå...  Så vi missade, förstås, planet till Auckland. Inte gick det fortare för att armen/landgången till planet gick sönder så halva gänget blev kvar ombord! Det löste sig inom några minuter, tackochlov. Vi hade försökt att få de söta flygvärdinnorna att hjälpa oss att komma av fort, kanske först, efter förstaklassresenärerna i alla fall. Tyvärr var det ingen av oss som behärskade kinesiska i tillräcklig hög grad, så språkbarriären blev för stor ( deras engelska var mycket bättre än vår kinesiska, men det hjälpte föga) så vi fick invänta markpersonalen för vår vidare färd. De var mycket hjälpsamma och förstod vår engelska utan problem. Kanske inte så konstigt.  Vi blev ledda ända fram till transferdisken för ombokning till nästa plan, 3 timmar senare. När jag så småningom kom ombord somnade jag som en stock, innan vi ens hunnit taxa ut. Men jag ju inga större problem att sova på flygplan när jag är trött.

Det serverades även här en lätt flygmiddag och min vana trogen tog jag kyckling med ris. Det var fjärde gången denna resa... Snart kommer jag och några fler av medresenärerna att utveckla fjäderdräkt, och hör ni ett ordentligt kacklade så förstår ni varför.

Nu måste jag bjuda på några bilder också, annars blir det för tråkigt med bloggen. Vi har upplevt två vackra soluppgångar, först över Sibirien:

Och den andra över Australiens ostkust, straxt norr om Cairns:

Här ser man kusten som en mörk linje i bildens nederkant.

Väl framme på hotellet fick vi träffa flera av de övriga som trasslats sig ner på andra vägar än vår, via Singapore eller Hongkong, och de var mäkta imponerade över att vi stod upp och var på så bra humör. Men nu ska det bli skönt att få sova i en säng!

Linjen!

Kl 02.11 lokal tid passerade vi linjen. På 11 277 meters höjd just norr om Papua New Guinea passerade vi ekvatorn. 

Inget dop, ingen motsvarighet till Neptun, inte blev vi rullade eller kölhalade men ett litet skutt tog vi allt. Nu är jag för första gången på södra halvklotet. 

Och det är fortfarande fem långa timmar till Sydney.

Att sitta på en flygplats

Vi är i Kina! Vem hade trott det? Här i Peking är det varmt, fuktigt och mycket smog. När vi landade var staden insvept i en brun-gul dimma, inte såg vi mycket alls. Nu senare på dagen kan vi ana solen genom det något lättare grå diset.

Mer än 5 timmar på Pekings flygplats är inte så upphetsande. Visserligen tog det oss en stund att klura ut vart vi skulle ta vägen, att vi måste passera passkontroller och security trots att vi bara skulle på transfer. Att international transfer inte betyder att vi ska gå dit. Nej, tåget skulle vi ta, till en annan arm på terminalen, till domestic. Men, domestic är ju inrikes? Jaha, då får vi meddela att Sydney räknas som inrikes. Finns antagligen många kineser där.

Vad gör vi då? Jo, pratar. Lär känna varandra. Prata skola och IT, förstås. Lärarutbildning, fotografering, vilda djur och vackra bergsvyer har vi också klarat av. Vi går några svängar, gäller att passa på när vi har chansen, laddar paddor, datorer och telefoner. Letar wifi, men förgäves. Endast wifi för kinesiska telefonabonnemang. Det fanns nog en möjlighet att köpa tillgång till wifi utanför säkerhetskontrollen, men ingen vill gå ut och in igen.

Natten blev seg, inte förvånande. Trångt, varmt och lite sömn. Flyget hit tog 7,5 timmar, nästa till Sydney är på 14 timmar. Vi börjar bli lite sega nu, och hoppas därför kunna sova bort delar av den tiden. I Sydney har vi en timmes transfer enligt tidtabell. Det är kort. Oroväckande är att planet redan är 20 min sent enligt tavlorna. Men, det går säkert bra ändå. Vi är ju på rätt sida världen, i alla fall.

Väl på planet till Sydney får vi förklaringen till vår inrikesterminal: vi går ner i Shanghai, lämnar av några passagerare och tar upp andra. Istället för att låta oss som ska vidare sitta kvar på planet måste alla gå ur, bort till immigration, få nya (handskrivna) boardingkort, fylla i ett utresepapper, gå igen en ny säkerhetskontroll för att sen gå på samma plan vi just gick av. Det innebar dock att vi fick ett välkommet avbrott med en skön promenad (planet står förstås på gaten näst längst bort) och därmed lite kortare stillasittande tid på planet. Inte så dumt faktiskt!

En spännande start på en intressant resa, minst sagt

Det är alltid bra att vara ute i god tid, tänkte vi. Resan blir lång, med många byten och maten som serveras ombord är inte alltid den roligaste, så vi tänkte börja resan med en ordentlig middag på Arlanda.

Den börjar bra. Taxin jag ringer på hittar inte till rätt adress, och när den väl dök upp hittade han inte ut igen. Nåja, jag hittar ganska bra så det blev, som vanligt, den manuella GPSen som fick träda in. Dvs jag.

Incheckningen går bra, vi börjar snart tänka på middag. Lagom när vi lägger en beställning dyker det röda strecket upp på informationstavlan. Cancelled! Och det tidigare planet går precis nu! Ingen informationsdisk finns på insidan, så vi fick gå genom ankomsthallen och ut till avgångshallen igen. Och trängas med ett antal andra, något upprörda passagerare som inte kommer iväg som planerat. Flyget efter är redan fullt. 

Här ute möter vi också våra reskamrater, alla aktiva på olika sätt med att hitta alternativa avgångar. De tre damerna bakom disken sliter med att hitta vägar, resebyrån jobbar på sitt håll, vi letar på internet, via telefon eller bara genom att skicka goda tankar uppåt! 

För oss är problemet att vi har två anslutningar som inte väntar.

Tillslut kommer en öppning: tre stycken bokas på Finnair, via Helsingfors, Hongkong och sen till Auckland. 8 st, där ibland vi tre från Sigtuna, på China Air via Peking till Sydney och sen vårt ordinarie plan till Auckland. Ytterligare tre befinner sig ombord på det tidigare planet till London, men ryktet sade att även det blev stående på Arlanda av okänd anledning "tekniskt fel" och vad som händer med de tre återstår att höra när vi alla så småningom kommer fram.

Vi är lättade, svettiga och ganska nöjda att det blev en bra lösning på problemet, men undrar förstås vad som ligger bakom två inställda plan med samma flygbolag, en dag som denna när terroristhotet ligger som en svart skugga över stora delar av västvärlden. 

Så tränger vi oss ganska osvenskt fram till bagageservice och begär ut vårt bagage som vi redan checkat in, tar oss i rask takt från terminal 2 till 5, ställer oss sist i den långa kön till bagageinlämningen. En köar, vi andra checkar in på maskiner. Sist av alla får vi våra boardingkort för de två första planen, bagaget taggas hela vägen tackochlov. Vi har en timme på oss i Sydney att ta oss via en transferdisk till planet mot Auckland. Det ska nog gå. Det måste gå! Å andra sidan, missar vi ett plan där så är vi i alla fall på rätt sida jordklotet, så det ordnar sig på något sätt.

När vi boardar planet spelas julmusik, hmm... tidsomställningen blir visst häftigare än jag räknat med. Till sist är vi alla ombord, vi har fått platserna ihop alla 8, det leder nog till bra diskussioner redan på flyget. Ingen middag hann vi med på Arlanda, så nu när klockan är 20 svensk tid längtar vi efter något att äta!

Vi är på en lärresa. Vad har vi lärt oss av detta? 

Att det ordnar sig. Att behålla lugnet. Att kunna skratta åt det som händer. Att det är OK att vara svettig.