MoE och NIE - många förkortningar är det.

Resan närmar sig sitt slut. Vår sista studiebesöksdag ägnades åt ministeriet och lärarutbildningen.

MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!

1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.

2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.

2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.

Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?

Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg

Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?

På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!

När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.

Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.


Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.

Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går...  Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.

Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...

När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.

Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.

Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.

Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.