Vi fick äran att ta oss till Framtidens Skola 3.0. Och himmel säger jag bara... det här hade jag velat filma och fota, men ajajaj, det fick vi inte! Hemligt värre. Men ingen sa att jag inte fick beskriva det.
På NIE har de byggt upp vad jag bara kan kalla en konceptskola, eller framtidens klassrum. Man bygger ju i bilindustrin sk.konceptbilar, ett slags önsketänkande med alla möjlig teknik, design och utformning, något som aldrig blir verklighet men som man senare plockar idéer och godbitar ut inför en ny modell. Det är var en konceptskola, Big Time!
Vi hamnade i en modell i verklig storlek av något som kunde beskrivas som ett vardagsrum eller samlingsrum. En vägg fungerade som en storbildsskärm, vi delades in i grupper, fick en surfplatta och kastades in i ett datorspel som bygger på samarbete och samspel i ett tema som bestämts på förhand. I detta fall handlade spelet om klimatfrågor. Ja, det spelar nog inte någon roll hur gammal man är, vi blev som 15-åriga elever igen. Allihop. Samarbete? Ta reda på uppgiften? Få instruktioner? Nej då, i slänger oss in i uppgiften och misslyckas kapitalt. Förstås. Till stort skratt och viss frustration.
Vår vandring i framtidens klassrum 3.0 leder oss vidare till "caféet", här placerar vi vår surfplattor på bord med stora touchskärmar, och det vi arbetar med kopplas ihop fyra och fyra via bluetooth. Här samlar vi artiklar, sökningsresultat och forskningsrapporter så att vi kan läsa in oss på fakta som ska ligga som grund för nästa uppgift och den rapport vi sedan ska sammanställa. Vi kan plocka upp det vi hittat på väggskärmar så att fler kan ta del av vårt arbete och vi kan för diskussioner mellan de olika borden. Jag kan väl säga att vi hade fullt upp att förstå det vi skulle göra.
Nästa miljö var ett interaktivt rum där vi tillsammans skulle bygga ett virtuellt samhälle. Min spontana reaktion var att vi befann oss i ett stort SimCity. En grupp skulle skapa energikällor, med allt ifrån fossila bränslen till kärnkraft och grön energi. Den andra gruppen skulle använda energin till att bygga bostäder och industrier och skapa ett samhälle som bestod av både stad och landsbygd. Resultatet av spelet skulle vara att skapa en hållbar miljö, men vi misslyckade förstås totalt varvid rummet lystes upp av ett rött sken och en strålningvärme skulle ge illusioner av ett miljö där jorden temperatur ökat med många grader och avsmältningen av polerna var total. Vi fick chansen att börja om och lyckade bättre på andra försöket, men jordens medeltemperatur ökade ändå med 1,5 grad.
Vi samlade ihop oss och gick vidare in i ett virtuellt klassrum där vi skulle presentera våra slutsatser runt klimatfrågan. Här fick vi se samarbetsmöjligheter i ett större perspektiv då illusionen var att vi kopplades upp mot en lärare, en två elever, en i USA och en i Indien. Tillsammans presenterades olika lösningar och lärdomar, och alla kunde prata sina respektive språk, då ett röstigenkänningsprogram översatte allt till engelska i text relativt simultant.
Det var en fantastiskt spännande miljö, och trots att det känns overkligt eller kanske orealistiskt att framtidens skola skulle se ut så här, så finns det många inslag som skulle kunna översättas till verkligheten.
Att ha ett spelbaserat lärande ger oss simuleringsmetoder som är fantastiska och reella. Att samarbeta mellan olika länder, absolut! Kanske tidsskillnaden måste räknas som ett problem om det ska ske i verkligheten.
Storskärmar, surfplattor, arbetsbord med touchskärmar - det är dagens teknik.
I NZ diskuterade vi distansundervisning, något som också är mycket aktuellt i Australien, och i den här modellen ser man verkligen möjligheter för elever att arbeta i ett virtuellt klassrum, lärarlett med klasskamrater med geografisk spridning.
Nej, jag tror inte skolan kommer att se ut som det gjorde i den här miljön, lite spejsat, sci-fi utformat. Men visst kan man tänka sig att eleverna befinner sig på en plats, kanske hemma i vardagsrummet, och läraren på en annan. Samarbete över nationsgränser sker redan idag, Skype och liknande kommunikations- och samarbetsplatformar används i skola och på högskolor. Spelbaserat lärande växer i skolvärden och jag tror absolut att vi kommer att få se en skola som lämnar det klassiska klassrummet och växer in i cyberrymden. Jag hoppas verkligen att så är fallet. Redan nu funderar jag på vilka delar av konceptskolan som jag skulle kunna plocka in hos oss. Idag. Med den tekniken vi redan har.
Det finns bara möjligheter!
Visar inlägg med etikett Singapore. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Singapore. Visa alla inlägg
måndag 19 augusti 2013
MoE och NIE - många förkortningar är det.
Resan närmar sig sitt slut. Vår sista studiebesöksdag ägnades åt ministeriet och lärarutbildningen.
MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!
1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.
2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.
2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.
Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?
Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg
Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?
På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!
När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.
Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.
Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.
Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går... Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.
Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...
När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.
Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.
Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.
Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.
MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!
1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.
2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.
2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.
Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?
Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg
Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?
På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!
När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.
Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.
Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.
Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går... Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.
Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...
När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.
Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.
Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.
Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.
fler skolbesök i Singapore
Eftermiddagen ägnades åt Nan Chuai Primary School, en stor skola med drygt 1800 elever i åldrarna 7-12 år. Överlag är de statliga skolorna mycket stora, och tumregeln verkar vara ju yngre barn desto större skola. Även här inväntar man slutexamen och skolan var tom och öde. Vi kom ju på eftermiddagen så de yngsta eleverna kanske hade gått hem redan.
Klasstorlekarna var ca 30 elever per klass för de yngre eleverna och 40 för de äldre. Och skolan ansåg att tekniken var viktig att använda för att man skulle hinna se och höra alla elever varje dag.
På den här skolan hade man ett utbrett samarbete med alumni, dvs gamla elever som nu pluggar eller arbetar och som kommer in på eftermiddagar och helger för att hålla i extraaktiviteter för eleverna.
Skolans tider var 7.30 - 13, och sen extraaktiviteter på det. Det finns ingenting som påminner om fritidshem utan eleverna går hem till föräldrar eller hemhjälper. Lärarna slutar vid 16-17 -tiden, så eftermiddagarna ägnades åt personalutveckling och planering.
Skolan styr lärarnas personalutveckling utifrån den enskilde lärarens behov för att möta skolans mål.
Man har skapat något som de kallar Seamless Learning Program där man kombinerar 1-1 med ett rörligt/mobiliserat lärande (mobilised curriculum). Vi fick t.ex. se hur man använder smartphones för att eleverna ska dokumentera och reflektera över sitt lärande. Bl.a. användes en app för enkla animeringar där eleverna skulle beskriva en process som de lärt sig, och som automatiskt delades med läraren.
Skolan står för all teknisk utrustning, så datorer, plattor och smartphones fanns tillgängligt att använda.
Vi fick träffa rektorn på skolan som berättade om visioner och mål, och sedan ta del av lärares praktiska användning av program och teknisk utrustning. Ett intressant men svårförståeligt program användes i modermålsundervisningen i kinesiska. Eleverna kunde leka sig till kunskap, använda uppläsning, inläsning, bilder och ljud för att lära sig tecken och meningar.
Engelska är det gällande språket i skolan men det är obligatoriskt för eleverna att läsa modersmål som kinesiska (mandarin), Bahasa Melayu (malajsiska) och tamil (i vissa fall hindi).
Skolan har ett samarbete med forskare vid universitetet som följer verksamheten, de arbetar med flera olika företag för att hitta nya lösningar och metoderna, men söker sig även utomlands för att hitta samarbetsskolor. Bl.a. arbetar de med finska skolor i digitala story-telling projekt inom NO-ämnen. Det var spännande och något jag gärna följer upp vid ett annat tillfälle!
På skolan har de även byggt upp en IT-plan, eller eget curriculum, för elevernas kunskapsutveckling. I år 1-2 så kallas det Exposure phase. Eleverna ska lära sig använda datorn i skolan, grundläggande program osv.
år 3-4 är Experimental phase. Hur kan programmen användas i undervisningen? Allt från ämnesövergripande excel med datainsamling, diagram och presentationer till appar och pedagogiska program. I år 5-6 så är det Enhancement phase, förbättring eller födjupning. Något jag tolkar som att IT ska användas för att öka elevernas resultat och kunskaper.
Några tankar jag gärna tar med mig från skolan är deras modell för att eleverna ska utvärdera sitt arbete: Inför varje moment så skriver eleverna själva vad de redan kan, vad de vill lära sig och senare vad de lärt sig. De fick en enkel modell där de fyllde i
I know...........................................
I wonder .......................................
I learned.........................................
Snabbt lätt och enkelt att utvärdera!
Dessutom levde skolan efter filosofin att om en lärare misslyckas med en lektion så är det inte fel på läraren utan på upplägget/designen på lektionen. Ett bra avslut som lyfter fram lärarens vilja och förmåga att utveckla sitt arbetssätt.
Klasstorlekarna var ca 30 elever per klass för de yngre eleverna och 40 för de äldre. Och skolan ansåg att tekniken var viktig att använda för att man skulle hinna se och höra alla elever varje dag.
På den här skolan hade man ett utbrett samarbete med alumni, dvs gamla elever som nu pluggar eller arbetar och som kommer in på eftermiddagar och helger för att hålla i extraaktiviteter för eleverna.
Skolans tider var 7.30 - 13, och sen extraaktiviteter på det. Det finns ingenting som påminner om fritidshem utan eleverna går hem till föräldrar eller hemhjälper. Lärarna slutar vid 16-17 -tiden, så eftermiddagarna ägnades åt personalutveckling och planering.
Skolan styr lärarnas personalutveckling utifrån den enskilde lärarens behov för att möta skolans mål.
Man har skapat något som de kallar Seamless Learning Program där man kombinerar 1-1 med ett rörligt/mobiliserat lärande (mobilised curriculum). Vi fick t.ex. se hur man använder smartphones för att eleverna ska dokumentera och reflektera över sitt lärande. Bl.a. användes en app för enkla animeringar där eleverna skulle beskriva en process som de lärt sig, och som automatiskt delades med läraren.
Skolan står för all teknisk utrustning, så datorer, plattor och smartphones fanns tillgängligt att använda.
Vi fick träffa rektorn på skolan som berättade om visioner och mål, och sedan ta del av lärares praktiska användning av program och teknisk utrustning. Ett intressant men svårförståeligt program användes i modermålsundervisningen i kinesiska. Eleverna kunde leka sig till kunskap, använda uppläsning, inläsning, bilder och ljud för att lära sig tecken och meningar.
Engelska är det gällande språket i skolan men det är obligatoriskt för eleverna att läsa modersmål som kinesiska (mandarin), Bahasa Melayu (malajsiska) och tamil (i vissa fall hindi).
Skolan har ett samarbete med forskare vid universitetet som följer verksamheten, de arbetar med flera olika företag för att hitta nya lösningar och metoderna, men söker sig även utomlands för att hitta samarbetsskolor. Bl.a. arbetar de med finska skolor i digitala story-telling projekt inom NO-ämnen. Det var spännande och något jag gärna följer upp vid ett annat tillfälle!
På skolan har de även byggt upp en IT-plan, eller eget curriculum, för elevernas kunskapsutveckling. I år 1-2 så kallas det Exposure phase. Eleverna ska lära sig använda datorn i skolan, grundläggande program osv.
år 3-4 är Experimental phase. Hur kan programmen användas i undervisningen? Allt från ämnesövergripande excel med datainsamling, diagram och presentationer till appar och pedagogiska program. I år 5-6 så är det Enhancement phase, förbättring eller födjupning. Något jag tolkar som att IT ska användas för att öka elevernas resultat och kunskaper.
Några tankar jag gärna tar med mig från skolan är deras modell för att eleverna ska utvärdera sitt arbete: Inför varje moment så skriver eleverna själva vad de redan kan, vad de vill lära sig och senare vad de lärt sig. De fick en enkel modell där de fyllde i
I know...........................................
I wonder .......................................
I learned.........................................
Snabbt lätt och enkelt att utvärdera!
Dessutom levde skolan efter filosofin att om en lärare misslyckas med en lektion så är det inte fel på läraren utan på upplägget/designen på lektionen. Ett bra avslut som lyfter fram lärarens vilja och förmåga att utveckla sitt arbetssätt.
Skolsystemet i Singapore och första skolbesöket
På plats i Singapore, vårt sista stopp på resan.
Två skolbesök stod på programmet och vi började på Crescent girls' school, en skola för flickor i ålder 12-16 år.
En mycket entusiastisk, rolig och inspirerande rektor inleder med en presentation sin egen skolan samt av skolsystemet i Singapore. Eleverna börjar i första klass när de är 7 år och går i primary school i 6 år. Därefter följer nationella tester som bestämmer inriktningen för elevernas fortsatta skolgång. Ett snabbspår med akademisk inriktning som slutar med A-levels eller IB och fortsatta akademiska studier, ett praktiskt inriktat spår där eleverna efter avslutat skolgång kan gå ut i arbetslivet, eller ett mellanspår på fyra år där man först siktar på Singapores motsvarighet till engelska GSCE, eller O-levels för att sedan kunna läsa in junior collage, gymnasium, och A-levels som leder mot universitetet eller mot polytech som är en yrkesinriktad högskoleutbildning. Det finns stickspår som gör att eleverna kan byta inriktning under skolgången om de inte klarade det programmet som valts, eller om eleven mognade sent och skolan bedömde att de skulle klara en annan inriktning.
Hela skolsystemet är mycket testinriktat, det är slutexamen på läsåret, nationella examen för vidare skolgång och universitetsintagning. Man har från ministeriehåll börjat inse att eleverna lever under en stor press och stress inför alla tester, liksom föräldrarna, och försöker att förändra systemet så de styr bort från alla tester. Det kan bli spännande att följa.
Skoldagen är från 8.30-13.30, sen erbjuds extraundervisning till 14.30 eller 15.00. Efter det är det många föräldrar som köper in tutors, dvs extra lärare i hemmet för att eleverna ska klara skolan med högsta betyg.
För att föröka råda bot på examenshysterin, försöker man förändra synen på hela skolsystemet. Regeringens mål är:
- Every school is a good school! Vilken skola passar ditt barn? Olika skolor kan ha olika profiler .
- Every student is an engaged learner. Här har man sedan 2006 arbetat med TLLM - se nedan.
- Every teacher is a caring educator. Skolorna har ett social uppdrag utöver undervisning.
- Every parent is a supportive partner. Föräldrarna är en viktig ingrediens i sitt barns utbildning.
TLLM - Teach Less, Learn More. I ett land som Singapore som så tydligt är influerade av det asiatiska tänkandet runt skola, insåg man i början av 2000-talet att för att komma vidare i utbildningssystemet måste man komma bort från tänket att eleverna ska lära sig av läraren, och själva ta ett större ansvar för sitt lärande. Läraren ska alltså undervisa mindre enligt den gamla korvstoppningsmetoden, och få eleverna att lära sig mer genom engagemang och eget intresse. Läs mer här: http://www3.moe.edu.sg/bluesky/tllm.htm
Den här övergången har inte varit lätt för lärarna, rektorn på Crescent school menar att lärare undervisar som de själva har blivit undervisade och att de är oroliga för förändringar och över arbetsbelastningen det kan innebära att förändra sin undervisningsmetod. Hon menade också att TLLM inte bara är en akademisk förändring av skolsystemet utan omfattar även värden och etik. Överhuvudtaget så ser man i samhället hur man från regeringshåll försöker sprida värderingar och stolthet över sin unga nation, de firade sin 48e nationaldag helgen innan vi dök upp. Landet är litet och närheten mellan ministeriet och skolan är tydlig, vilket vi inte minst fick uppleva på vårt besök där. Mer om det i ett annat inlägg.
Crescent girls' schoool till hör futureschools@singapore, en lite grupp av 8 skolor som ministeriet satsar på att utveckla IKT och nya pedagogiska metoder i undervisningen. De har en holistisk inriktning på implementeringen av ny teknik: det är inte tekniken som är det viktiga, det är pedagogiken! Man ska inte använda tekniken för teknikens egen skull, utan den ska ha ett syfte. Och det ska finnas i hela skolan, dvs inte bara bland ett fåtal entusiastiska lärare.
Det här gillade jag! Mina tankar fullt ut.
Rektorn hänvisade också till 5E för användning av IKT:
- Exchange
- Enrich
- Enhance
- Extens
- Empower
Och för alla er som känner igen Puentaduras SAMR-modell så kan ni se likheter med 5E. Det handlar alltså inte om att byta en bok eller ett papper mot en dator för att allt ska bli bra, det gäller att att tekniken ska leda till något nytt och förändrat, en ny pedagogik.
Eleverna i skolan uppmuntras att köpa en egen dator/lärplatta. Skolan bestämmer inför varje ny årskurs som början vilket verktyg som ska rekommenderas. Det finns inget krav att eleverna måste ha en egen enhet, men det blir ett underförstått krav, förstås. Skolan tillhanda håller ingen elevdator, däremot finns servicetekniker och alla programvaror tillgängliga på skolan så eleverna får gratis hjälp och installation på plats.
Skolan har inrättat lärcentra i skolan. Vi fick se fantastiska studios med 3D TV för NO-undervisning, filmstudio och ett dramarum med inpelningsmöjligheter som även användes för lärarnas vidareutbildning, föreläsningar kunde spelas in och delas på webben med andra skolor.
Vi fick inte möte eleverna på den här skolan, slutexamen stod för dörren och alla var stressade. Vi kikade in i ett klassrum där undervisning pågick och eleverna satt i grupper med sina datorer framme medan redovisning pågick vid tavlan.
När vi jämförde hur lärcentra användes på Silverton primary school i Melbourne, där eleverna själva valde att använda den teknik de tyckte att de ville arbeta med för redovisninga osv., så används de helt annorlunda på Crescent school. Läraren väljer vilken teknik och metod som ska användas, och är det filminspelning så går hela klassen dit, är det drama så har hela klassen drama. Jag kan hålla med om att det kan vara en bra metod när man lär sig använda de olika teknikerna, en genomgång av metod och teknik, användning av den samma, men sen måste eleverna också kunna välja hur de vill använda tekniken och vilken metod de vill använda för att redovisa sin kunskap. Två helt olika tänk helt enkelt, och ni förstår säkert att jag
blev än mer imponerad av Silvertons modell, där elevansvaret var stort.
När vi pratade med några lärare och assisterande rektorer på skolan så tyckte jag att de tankar och visioner som rektorn pratat sig varm om, och som vi också hörde om på ministeriet, (senare inlägg) så märktes det att de fina orden inte riktigt genomsyrat hela verksamheten. Det är helt enkelt svårt att förändra ett system!
Två skolbesök stod på programmet och vi började på Crescent girls' school, en skola för flickor i ålder 12-16 år.
En mycket entusiastisk, rolig och inspirerande rektor inleder med en presentation sin egen skolan samt av skolsystemet i Singapore. Eleverna börjar i första klass när de är 7 år och går i primary school i 6 år. Därefter följer nationella tester som bestämmer inriktningen för elevernas fortsatta skolgång. Ett snabbspår med akademisk inriktning som slutar med A-levels eller IB och fortsatta akademiska studier, ett praktiskt inriktat spår där eleverna efter avslutat skolgång kan gå ut i arbetslivet, eller ett mellanspår på fyra år där man först siktar på Singapores motsvarighet till engelska GSCE, eller O-levels för att sedan kunna läsa in junior collage, gymnasium, och A-levels som leder mot universitetet eller mot polytech som är en yrkesinriktad högskoleutbildning. Det finns stickspår som gör att eleverna kan byta inriktning under skolgången om de inte klarade det programmet som valts, eller om eleven mognade sent och skolan bedömde att de skulle klara en annan inriktning.
Hela skolsystemet är mycket testinriktat, det är slutexamen på läsåret, nationella examen för vidare skolgång och universitetsintagning. Man har från ministeriehåll börjat inse att eleverna lever under en stor press och stress inför alla tester, liksom föräldrarna, och försöker att förändra systemet så de styr bort från alla tester. Det kan bli spännande att följa.
Skoldagen är från 8.30-13.30, sen erbjuds extraundervisning till 14.30 eller 15.00. Efter det är det många föräldrar som köper in tutors, dvs extra lärare i hemmet för att eleverna ska klara skolan med högsta betyg.
För att föröka råda bot på examenshysterin, försöker man förändra synen på hela skolsystemet. Regeringens mål är:
- Every school is a good school! Vilken skola passar ditt barn? Olika skolor kan ha olika profiler .
- Every student is an engaged learner. Här har man sedan 2006 arbetat med TLLM - se nedan.
- Every teacher is a caring educator. Skolorna har ett social uppdrag utöver undervisning.
- Every parent is a supportive partner. Föräldrarna är en viktig ingrediens i sitt barns utbildning.
TLLM - Teach Less, Learn More. I ett land som Singapore som så tydligt är influerade av det asiatiska tänkandet runt skola, insåg man i början av 2000-talet att för att komma vidare i utbildningssystemet måste man komma bort från tänket att eleverna ska lära sig av läraren, och själva ta ett större ansvar för sitt lärande. Läraren ska alltså undervisa mindre enligt den gamla korvstoppningsmetoden, och få eleverna att lära sig mer genom engagemang och eget intresse. Läs mer här: http://www3.moe.edu.sg/bluesky/tllm.htm
Den här övergången har inte varit lätt för lärarna, rektorn på Crescent school menar att lärare undervisar som de själva har blivit undervisade och att de är oroliga för förändringar och över arbetsbelastningen det kan innebära att förändra sin undervisningsmetod. Hon menade också att TLLM inte bara är en akademisk förändring av skolsystemet utan omfattar även värden och etik. Överhuvudtaget så ser man i samhället hur man från regeringshåll försöker sprida värderingar och stolthet över sin unga nation, de firade sin 48e nationaldag helgen innan vi dök upp. Landet är litet och närheten mellan ministeriet och skolan är tydlig, vilket vi inte minst fick uppleva på vårt besök där. Mer om det i ett annat inlägg.
Crescent girls' schoool till hör futureschools@singapore, en lite grupp av 8 skolor som ministeriet satsar på att utveckla IKT och nya pedagogiska metoder i undervisningen. De har en holistisk inriktning på implementeringen av ny teknik: det är inte tekniken som är det viktiga, det är pedagogiken! Man ska inte använda tekniken för teknikens egen skull, utan den ska ha ett syfte. Och det ska finnas i hela skolan, dvs inte bara bland ett fåtal entusiastiska lärare.
Det här gillade jag! Mina tankar fullt ut.
Rektorn hänvisade också till 5E för användning av IKT:
- Exchange
- Enrich
- Enhance
- Extens
- Empower
Och för alla er som känner igen Puentaduras SAMR-modell så kan ni se likheter med 5E. Det handlar alltså inte om att byta en bok eller ett papper mot en dator för att allt ska bli bra, det gäller att att tekniken ska leda till något nytt och förändrat, en ny pedagogik.
Eleverna i skolan uppmuntras att köpa en egen dator/lärplatta. Skolan bestämmer inför varje ny årskurs som början vilket verktyg som ska rekommenderas. Det finns inget krav att eleverna måste ha en egen enhet, men det blir ett underförstått krav, förstås. Skolan tillhanda håller ingen elevdator, däremot finns servicetekniker och alla programvaror tillgängliga på skolan så eleverna får gratis hjälp och installation på plats.
Skolan har inrättat lärcentra i skolan. Vi fick se fantastiska studios med 3D TV för NO-undervisning, filmstudio och ett dramarum med inpelningsmöjligheter som även användes för lärarnas vidareutbildning, föreläsningar kunde spelas in och delas på webben med andra skolor.
Vi fick inte möte eleverna på den här skolan, slutexamen stod för dörren och alla var stressade. Vi kikade in i ett klassrum där undervisning pågick och eleverna satt i grupper med sina datorer framme medan redovisning pågick vid tavlan.
När vi jämförde hur lärcentra användes på Silverton primary school i Melbourne, där eleverna själva valde att använda den teknik de tyckte att de ville arbeta med för redovisninga osv., så används de helt annorlunda på Crescent school. Läraren väljer vilken teknik och metod som ska användas, och är det filminspelning så går hela klassen dit, är det drama så har hela klassen drama. Jag kan hålla med om att det kan vara en bra metod när man lär sig använda de olika teknikerna, en genomgång av metod och teknik, användning av den samma, men sen måste eleverna också kunna välja hur de vill använda tekniken och vilken metod de vill använda för att redovisa sin kunskap. Två helt olika tänk helt enkelt, och ni förstår säkert att jag
blev än mer imponerad av Silvertons modell, där elevansvaret var stort.
När vi pratade med några lärare och assisterande rektorer på skolan så tyckte jag att de tankar och visioner som rektorn pratat sig varm om, och som vi också hörde om på ministeriet, (senare inlägg) så märktes det att de fina orden inte riktigt genomsyrat hela verksamheten. Det är helt enkelt svårt att förändra ett system!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)