Framtidens Klassrum 3.0

Vi fick äran att ta oss till Framtidens Skola 3.0. Och himmel säger jag bara... det här hade jag velat filma och fota, men ajajaj, det fick vi inte! Hemligt värre. Men ingen sa att jag inte fick beskriva det.

På NIE har de byggt upp vad jag bara kan kalla en konceptskola, eller framtidens klassrum. Man bygger ju i bilindustrin sk.konceptbilar, ett slags önsketänkande med alla möjlig teknik, design och utformning, något som aldrig blir verklighet men som man senare plockar idéer och godbitar ut inför en ny modell. Det är var en konceptskola, Big Time!

Vi hamnade i en modell i verklig storlek av något som kunde beskrivas som ett vardagsrum eller samlingsrum. En vägg fungerade som en storbildsskärm, vi delades in i grupper, fick en surfplatta och kastades in i ett datorspel som bygger på samarbete och samspel i ett tema som bestämts på förhand. I detta fall handlade spelet om klimatfrågor. Ja, det spelar nog inte någon roll hur gammal man är, vi blev som 15-åriga elever igen. Allihop. Samarbete? Ta reda på uppgiften? Få instruktioner? Nej då, i slänger oss in i uppgiften och misslyckas kapitalt. Förstås. Till stort skratt och viss frustration.

Vår vandring i framtidens klassrum 3.0 leder oss vidare till "caféet", här placerar vi vår surfplattor på bord med stora touchskärmar, och det vi arbetar med kopplas ihop fyra och fyra via bluetooth. Här samlar vi artiklar, sökningsresultat och forskningsrapporter så att vi kan läsa in oss på fakta som ska ligga som grund för nästa uppgift och den rapport vi sedan ska sammanställa. Vi kan plocka upp det vi hittat på väggskärmar så att fler kan ta del av vårt arbete och vi kan för diskussioner mellan de olika borden. Jag kan väl säga att vi hade fullt upp att förstå det vi skulle göra.

Nästa miljö var ett interaktivt rum där vi tillsammans skulle bygga ett virtuellt samhälle. Min spontana reaktion var att vi befann oss i ett stort SimCity. En grupp skulle skapa energikällor, med allt ifrån fossila bränslen till kärnkraft och grön energi. Den andra gruppen skulle använda energin till att bygga bostäder och industrier och skapa ett samhälle som bestod av både stad och landsbygd. Resultatet av spelet skulle vara att skapa en hållbar miljö, men vi misslyckade förstås totalt varvid rummet lystes upp av ett rött sken och en strålningvärme skulle ge illusioner av ett miljö där jorden temperatur ökat med många grader och avsmältningen av polerna var total. Vi fick chansen att börja om och lyckade bättre på andra försöket, men jordens medeltemperatur ökade ändå med 1,5 grad.

Vi samlade ihop oss och gick vidare in i ett virtuellt klassrum där vi skulle presentera våra slutsatser runt klimatfrågan. Här fick vi se samarbetsmöjligheter i ett större perspektiv då illusionen var att vi kopplades upp mot en lärare, en två elever, en i USA och en i Indien. Tillsammans presenterades olika lösningar och lärdomar, och alla kunde prata sina respektive språk, då ett röstigenkänningsprogram översatte allt till engelska i text relativt simultant.

Det var en fantastiskt spännande miljö, och trots att det känns overkligt eller kanske orealistiskt att framtidens skola skulle se ut så här, så finns det många inslag som skulle kunna översättas till verkligheten.
Att ha ett spelbaserat lärande ger oss simuleringsmetoder som är fantastiska och reella. Att samarbeta mellan olika länder, absolut! Kanske tidsskillnaden måste räknas som ett problem om det ska ske i verkligheten.
Storskärmar, surfplattor, arbetsbord med touchskärmar - det är dagens teknik.
I NZ diskuterade vi distansundervisning, något som också är mycket aktuellt i Australien, och i den här modellen ser man verkligen möjligheter för elever att arbeta i ett virtuellt klassrum, lärarlett med klasskamrater med geografisk spridning.

Nej, jag tror inte skolan kommer att se  ut som det gjorde i den här miljön, lite spejsat, sci-fi utformat. Men visst kan man tänka sig att eleverna befinner sig på en plats, kanske hemma i vardagsrummet, och läraren på en annan. Samarbete över nationsgränser sker redan idag, Skype och liknande kommunikations- och samarbetsplatformar används i skola och på högskolor. Spelbaserat lärande växer i skolvärden och jag tror absolut att vi kommer att få se en skola som lämnar det klassiska klassrummet och växer in i cyberrymden. Jag hoppas verkligen att så är fallet. Redan nu funderar jag på vilka delar av konceptskolan som jag skulle kunna plocka in hos oss. Idag. Med den tekniken vi redan har.
Det finns bara möjligheter!

MoE och NIE - många förkortningar är det.

Resan närmar sig sitt slut. Vår sista studiebesöksdag ägnades åt ministeriet och lärarutbildningen.

MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!

1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.

2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.

2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.

Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?

Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg

Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?

På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!

När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.

Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.


Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.

Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går...  Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.

Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...

När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.

Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.

Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.

Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.

Tena Kotou

Vi möte med maoriska hälsningsfraser var vi än kommer, på Ferguson Intermediate school även med traditionella blomsterdekorationer runt våra halsar.

Morgonen startade på Microsofts kontor med ett välkommen till Nya Zeeland, därpå följde ett samtal med Angela Roberts, ordförande i NZ Post Primary Teachers Association, ett av lärarfacken. Samtalet kom att kretsa runt skolsystemets uppbyggnad, fördelning av de statliga medlen, lärarnas arbetssituation och hur förändringar i undervisningsmetoder kräver förändringar i lärarnas avtal.

Skolorna erhåller statliga medel enligt ett graderingssystem utifrån den socio-ekonomiska situationen i det område skolan ligger. Det sker enligt en skala från 1 till 10, där 1 är det område som behöver mest stöd och 10 det som inte behöver något. Det är så mycket som upp till 30% av medlen som omfördelas på detta sätt.  Eftersom skolorna får ta ut vissa avgifter och ta emot donationer så menar Ms Roberts att det ändå blir snett, då skolor i rika områden kan ta ut avgifter från föräldrarna och i slutändan ändå få mer pengar än de fattigare skolorna. 

Lärarlönerna betalas ut direkt av staten, och ingår inte i skolans löpande budget. Antalet lärare som en staten betalar för avgörs efter en behovsprövning, där en viss lärartäthet garanteras. Vill skolan tillsätta ytterligare tjänster så fån man betala det själv.

NZ har traditionellt haft slutexamen i samtliga årskurser som betygen sedan grundas på, men nu håller man sakta på att övergå till kontinuerlig bedömning under skolåret, grundat på ett formativt arbetssätt. Det här menar lärarfacken, ställer högre krav på planerings- och uppföljningstid. Nu har lärarna ungefär en timmes planerings-/uppföljningstid per fyra timmar undervisningstid.

Nu väntade en buss på att ta oss till skolbesök, det känns som en av höjdpunkterna på resan!

Den första skolan, Botany Downs, är ett gymnasium för klasserna 9-13, och ca 1800 elever. Det är en decile 10-skola, dvs en skola i ett område med hög socio-ekonomisk status.

Båda skolorna vi åkte på är Microsofts Inovative Schools, så de har bra resultat överlag.

Vi blev guidade runt i skolan av mycket trevliga elever. De är inte en 1-1 skola, men hade ca 800 datorer, fasta och laptops, tillgängliga för eleverna när lärarna så bestämde. Mobiltelefoner fick användas om läraren godkände det, annars skulle den vara undanstoppad och fick inte ens användas på rasterna. 

Eleverna arbetar i familjer, klasser i två årskurser som följer varandra genom hela skoltiden, för att främja gemenskap. Överlag pratar man mycket om skolkultur, gemenskap och den sociala gemenskapen i samhället. Det var framför allt nästa skola ett levande exempel på, Ferguson Intermediate.

Ferguson Intermediate är en decile 1 skola, alltså helt andra änden av den sociala stegen, med 500 elever i år 7 och 8. Många fattiga, med arbetslösa föräldrar och med engelska som andraspråk. 15% maorier, 43% samoan, många från övriga delar av pacific area, dvs öarna i Stilla Havet. Skolan undervisar i 9 olika språk, utöver världsspråk som franska och spanska, även japanska, samoan och maori, förstås.

Skolan var sliten med många utsmyckningar som speglar de olika kulturerna som finns representerade. Inför vårt besök hade de arbetat mycket med Sverige, det satt flaggor, hälsningsfraser och information över allt. Eleverna bakade "Swedish cookies" och stekte pannkakor som vi förstås fick smaka och ge omdömen om.

Båda skolorna leddes av mycket engagerade och inspirerande rektorer. De använder Hattie i den professionella utvecklingen av lärarna och styr alla personalmöten mot de mål de satt upp. Mål och visioner är synliga och levande.

När vi rör oss runt på Ferguson, även här guidade av elever, så är det inte tydligt att det här är en skola som deltar i Microsofts program, vi ser inte mycket IT överhuvud taget. Det finns en datasal där eleverna lär sig använda vissa program, så att de senare kan använda dem i ämnesundervisningen. En sal var för lärare samt för elever som ska blir ett stöd för kamraterna.

Överlag kan man säga att de nya tankar och idéer som skolorna arbetade mot inte handlade om tekniken i sig utan om synsättet på elevernas lärande, om samarbete och individuellt lärande. IT ska bara vara ett verktyg bland alla andra verktyg i skolan.

På Ferguson är samhället och föräldrarna en viktig del av verksamheten. Skolan hade upptäckt att eleverna saknade vissa grundläggande kunskaper som man behöver starta tidigt med. Många av eleverna hade inte gått i förskola, så nu satsar skolan, som alltså arbetar med äldre barn, på de små och startar en verksamhet för de allra minsta. Samtidigt gör de också en satsning på att utbilda föräldrarna i IT och digitala verktyg. Så trots att det är en skola med små resurser så har de lyckats ordna donationer för att täcka kostnaderna för detta.

Rektorn och ytterligare en personal öppnade skolan redan 05.30 varje morgon för att de elever vars föräldrar arbetar ska ha någonstans att ta vägen. Risken var annars att de inte skulle komma till skolan alls. De hade också en frivillig verksamhet på lördagsmorgnar, dit i princip alla elever kom. Och lärarna! Helt frivilligt. 

Men omsorgen om samhället sträckte sig även längre än så. Eftersom många elever kom från öarna i Stilla Havet så samlar skolan pengar och utrustning (avlagda datorer, sportutrustning) till skolor på utvalda öar. Under loven åker lärare till öarna för att bl.a. starta skolbinliotek, även det på frivillig basis.

Sammantaget kan vi förstås inte dra några slutsatser om skolor överlag i NZ, både Botany och Ferguson var förstås utvalda utifrån Microsoft Inovative Schools, och de fantastiska resultat som de uppnått. Jag vill inte säga att det beror på Microsofts program, utan snarare tack vare de ledare de har. Båda rektorerna var så entusiastiska, karismatiska, med ett engagemang för sina elever, sina lärare och samhället runt omkring.

Vi avslutade dagen på Auckland Collage of Education, där vi pratade om lärarutbildning. Lärare har 2 års introduktion efter utbildningen innan de kan bli registrerade, motsvarande vår legitimation. Det är svårt att få fast anställning så endast 40% av de kan räkna med det. Det betyder att många lärare försvinner från yrket innan de ens fått chans att börja.

Vi diskuterade lite runt den digitala utvecklingen i skolan där prof McNaughton menar att den ökande logganvändningen inte leder till en ökad kvalitet i skrivandet. Kvantitet kanske, meningen kvalitet.

NZ är ju ett föregångsland för många när det gäller läsinlärning. Prof McNaughton menar att det grundar sig i ett material som kom ut i början av 60-talet där man färgkodat olika nivåer och därmed tillåter att man enkelt följer eleverna utveckling. Allt bygger på ett material från sent 1800-tidigt 1900 tal, national reading program, där man utgick från elevernas vardag och deras värld för att får en ökad förståelse för texter.

Universitetet försöker få in mer praktisk forskning i skolorna, och menar att det behövs mer resurser i skolan som kan analysera resultat och statistik. Lärare är inte utbildade i det och har inte tid att göra det. Och den diskussionen har vi mött tidigare här lika väl som hemma i våra egna skolor.

Det blev en lång och intressant dag. Många var trötta efter den långa resan så kvällen tillbringades på egen hand. Vi var fyra som åt middag ihop innan vi föll omkull för att förhoppningsvis sova igen lite av den vi förlorat på den långa resan.