Nu återstår bara det trevliga arbetet med att sammanfatta våra upplevelser, ta fram de idéer och tankar vi kan omsätta till vår verklighet och se till att våra skolor får chans att utvecklas till en miljö som gör att eleverna får chans att utvecklas till den potential som alla har.
Vad tar jag med mig? Vi har alla olika upplevelser och såg olika saker, vi 17 som åkte. Jag kan bara prata utifrån mig själv och det jag sett och tänkt.
Teknik och pedagogik
Varken i Australien och Nya Zeeland pratar man om teknik. Det är pedagogiken som är viktig. Vilket verktyg man använder för att visa sin kunskap är upp till eleverna. Tekniken är plattformsoberoende, det finns PC, Mac, iPads, Surface, Android, smartphones mm. Det som eleverna behöver och väljer att använda.
Inquiry based learning
Elevaktivt lärande utifrån intresse, givna teman och eget arbete. Nästan problembaserat lärande. Så får man eleverna aktiva, delaktiga och ansvarstagande.
Självklart tränar man eleverna från det de börjar i skolan, så det lär sig teknik och metod. Tanken som sammanfaller med Reggio Emilia: det kompetenta barnet.
Lärcentra och storklasser
Genom samverkan i storklasser och uppdelning i grupper efter elevernas individuella behov blir undervisningen yteffektiv, individualiserad och tämligen högljudd.
Eleverna rör sig mellan olika lärcentra och studios efter behov, tar ansvar för sina studier och för gemensam utrustning. Äldre elever lär yngre.
Distansundervisning
Naturligt i länder som NZ och Australien, fantastiska möjligheter med ny teknik. Var finns den i Sverige? Varför vill inte vår utbildningsminister utveckla tanken?
Kollaborativt lärande
Samarbete mellan elever i klassrummet och över nationsgränserna. Utnyttja tekniken. Spelbaserat lärande. Hur mäter vi det kollaborativa lärandet? Hur mäter vi 21 century skills? Intressanta forskarmöten, nya metoder.
Viktigt med starka ledare
En skolledare med vision och vilja, förmåga att leda. Är jag tillräckligt stark för det? Hur går jag vidare i min skola?
Autonoma skolor och/eller stark styrning?
Går det att kombinera? Får mig att tänka på den svenska modellen med friskolor och kommunala skolor. Kan skolorna vara autonoma om de står under statlig styrning? Hur blir det med valfrihet, inriktningar, regionala satsningar? Nu satsar NZ på friskolor, kommer de att hamna i den svenska fällan med vinstuttag som försvinner utanför landets gränser?
Hur mycket ska ministeriet styra? Kan man vara för nära det styrande organet, som i Singapore? Är skolorna verkligen autonoma?
Flerspråkighet och multikulturellt
Hur tar vi emot våra nya innevånare? Hur lyfter vi våra olika kulturer? Hur främjar vi modersmålsutbildningen, språkutvecklingen, nya språkets inlärning? Integrationen i det nya samhället, och
med goda resultat i skolan?
Skolan som en del av samhället
För att nå goda resultat i områden med låg socioekonomisk ställning eller många nytillkomna måste skolan finnas i samhället. Föräldrarna måste känna trygghet och se skolan som en resurs. I NZ arbetade man både med närsamhället, men även med elevernas hemländer. I Melbourne byggde man ett kommunalt kök i skolan, och sänder ut TV och radio till närområdet. I Singapore ser man föräldrarna som en av nycklarna till elevernas lärande. Hur når vi föräldrarna och vårt närområde med våra skolor? Stänger vi in oss eller bjuder vi in? Vill föräldrar och samhället vara en del av skolan?
21 Century Skills
Vad behöver våra elever ta med sig in i framtiden? Är det kunskap som de lika gärna kan slå upp eller är det andra förmågor? Kollaborativt lärande, problemlösande, kritiskt tänkande. Språklig förmåga. Förmågan att ta till sig och använda ny teknik. Hur mäter vi det? Vilka nya verktyg behöver vi för att mäta de förmågorna?
Hur går vi vidare? Vad kan jag göra i min skola? Vad är nästa steg? Hur sprider jag och mina medresenärer våra olika tankar till de andra skolorna i kommunen?
Är jag beredd att satsa på ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att arbeta? Hur får jag med mina kollegor i ett nytt tänk, en ny satsning. Orkar vi? Är det en naturlig fortsättning på vårt arbete i Sigtunaboxen? Hur får vi till Sigtunaboxen 2.0? Är det OK att gå in i ett samarbete med ett företag för att göra det?
Det är många frågor och ännu inte några svar. Jag tror att jag behöver smälta allt ett litet tag först, prata med mina två medresenärer, fundera på vad det kan innebära i förlängningen. Ett stort arbete ligger framför oss, och det är svårt att vända en Atlantångare, men det går. Det måste gå. För elevernas skull.
Visar inlägg med etikett utbildning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utbildning. Visa alla inlägg
måndag 19 augusti 2013
Framtidens Klassrum 3.0
Vi fick äran att ta oss till Framtidens Skola 3.0. Och himmel säger jag bara... det här hade jag velat filma och fota, men ajajaj, det fick vi inte! Hemligt värre. Men ingen sa att jag inte fick beskriva det.
På NIE har de byggt upp vad jag bara kan kalla en konceptskola, eller framtidens klassrum. Man bygger ju i bilindustrin sk.konceptbilar, ett slags önsketänkande med alla möjlig teknik, design och utformning, något som aldrig blir verklighet men som man senare plockar idéer och godbitar ut inför en ny modell. Det är var en konceptskola, Big Time!
Vi hamnade i en modell i verklig storlek av något som kunde beskrivas som ett vardagsrum eller samlingsrum. En vägg fungerade som en storbildsskärm, vi delades in i grupper, fick en surfplatta och kastades in i ett datorspel som bygger på samarbete och samspel i ett tema som bestämts på förhand. I detta fall handlade spelet om klimatfrågor. Ja, det spelar nog inte någon roll hur gammal man är, vi blev som 15-åriga elever igen. Allihop. Samarbete? Ta reda på uppgiften? Få instruktioner? Nej då, i slänger oss in i uppgiften och misslyckas kapitalt. Förstås. Till stort skratt och viss frustration.
Vår vandring i framtidens klassrum 3.0 leder oss vidare till "caféet", här placerar vi vår surfplattor på bord med stora touchskärmar, och det vi arbetar med kopplas ihop fyra och fyra via bluetooth. Här samlar vi artiklar, sökningsresultat och forskningsrapporter så att vi kan läsa in oss på fakta som ska ligga som grund för nästa uppgift och den rapport vi sedan ska sammanställa. Vi kan plocka upp det vi hittat på väggskärmar så att fler kan ta del av vårt arbete och vi kan för diskussioner mellan de olika borden. Jag kan väl säga att vi hade fullt upp att förstå det vi skulle göra.
Nästa miljö var ett interaktivt rum där vi tillsammans skulle bygga ett virtuellt samhälle. Min spontana reaktion var att vi befann oss i ett stort SimCity. En grupp skulle skapa energikällor, med allt ifrån fossila bränslen till kärnkraft och grön energi. Den andra gruppen skulle använda energin till att bygga bostäder och industrier och skapa ett samhälle som bestod av både stad och landsbygd. Resultatet av spelet skulle vara att skapa en hållbar miljö, men vi misslyckade förstås totalt varvid rummet lystes upp av ett rött sken och en strålningvärme skulle ge illusioner av ett miljö där jorden temperatur ökat med många grader och avsmältningen av polerna var total. Vi fick chansen att börja om och lyckade bättre på andra försöket, men jordens medeltemperatur ökade ändå med 1,5 grad.
Vi samlade ihop oss och gick vidare in i ett virtuellt klassrum där vi skulle presentera våra slutsatser runt klimatfrågan. Här fick vi se samarbetsmöjligheter i ett större perspektiv då illusionen var att vi kopplades upp mot en lärare, en två elever, en i USA och en i Indien. Tillsammans presenterades olika lösningar och lärdomar, och alla kunde prata sina respektive språk, då ett röstigenkänningsprogram översatte allt till engelska i text relativt simultant.
Det var en fantastiskt spännande miljö, och trots att det känns overkligt eller kanske orealistiskt att framtidens skola skulle se ut så här, så finns det många inslag som skulle kunna översättas till verkligheten.
Att ha ett spelbaserat lärande ger oss simuleringsmetoder som är fantastiska och reella. Att samarbeta mellan olika länder, absolut! Kanske tidsskillnaden måste räknas som ett problem om det ska ske i verkligheten.
Storskärmar, surfplattor, arbetsbord med touchskärmar - det är dagens teknik.
I NZ diskuterade vi distansundervisning, något som också är mycket aktuellt i Australien, och i den här modellen ser man verkligen möjligheter för elever att arbeta i ett virtuellt klassrum, lärarlett med klasskamrater med geografisk spridning.
Nej, jag tror inte skolan kommer att se ut som det gjorde i den här miljön, lite spejsat, sci-fi utformat. Men visst kan man tänka sig att eleverna befinner sig på en plats, kanske hemma i vardagsrummet, och läraren på en annan. Samarbete över nationsgränser sker redan idag, Skype och liknande kommunikations- och samarbetsplatformar används i skola och på högskolor. Spelbaserat lärande växer i skolvärden och jag tror absolut att vi kommer att få se en skola som lämnar det klassiska klassrummet och växer in i cyberrymden. Jag hoppas verkligen att så är fallet. Redan nu funderar jag på vilka delar av konceptskolan som jag skulle kunna plocka in hos oss. Idag. Med den tekniken vi redan har.
Det finns bara möjligheter!
På NIE har de byggt upp vad jag bara kan kalla en konceptskola, eller framtidens klassrum. Man bygger ju i bilindustrin sk.konceptbilar, ett slags önsketänkande med alla möjlig teknik, design och utformning, något som aldrig blir verklighet men som man senare plockar idéer och godbitar ut inför en ny modell. Det är var en konceptskola, Big Time!
Vi hamnade i en modell i verklig storlek av något som kunde beskrivas som ett vardagsrum eller samlingsrum. En vägg fungerade som en storbildsskärm, vi delades in i grupper, fick en surfplatta och kastades in i ett datorspel som bygger på samarbete och samspel i ett tema som bestämts på förhand. I detta fall handlade spelet om klimatfrågor. Ja, det spelar nog inte någon roll hur gammal man är, vi blev som 15-åriga elever igen. Allihop. Samarbete? Ta reda på uppgiften? Få instruktioner? Nej då, i slänger oss in i uppgiften och misslyckas kapitalt. Förstås. Till stort skratt och viss frustration.
Vår vandring i framtidens klassrum 3.0 leder oss vidare till "caféet", här placerar vi vår surfplattor på bord med stora touchskärmar, och det vi arbetar med kopplas ihop fyra och fyra via bluetooth. Här samlar vi artiklar, sökningsresultat och forskningsrapporter så att vi kan läsa in oss på fakta som ska ligga som grund för nästa uppgift och den rapport vi sedan ska sammanställa. Vi kan plocka upp det vi hittat på väggskärmar så att fler kan ta del av vårt arbete och vi kan för diskussioner mellan de olika borden. Jag kan väl säga att vi hade fullt upp att förstå det vi skulle göra.
Nästa miljö var ett interaktivt rum där vi tillsammans skulle bygga ett virtuellt samhälle. Min spontana reaktion var att vi befann oss i ett stort SimCity. En grupp skulle skapa energikällor, med allt ifrån fossila bränslen till kärnkraft och grön energi. Den andra gruppen skulle använda energin till att bygga bostäder och industrier och skapa ett samhälle som bestod av både stad och landsbygd. Resultatet av spelet skulle vara att skapa en hållbar miljö, men vi misslyckade förstås totalt varvid rummet lystes upp av ett rött sken och en strålningvärme skulle ge illusioner av ett miljö där jorden temperatur ökat med många grader och avsmältningen av polerna var total. Vi fick chansen att börja om och lyckade bättre på andra försöket, men jordens medeltemperatur ökade ändå med 1,5 grad.
Vi samlade ihop oss och gick vidare in i ett virtuellt klassrum där vi skulle presentera våra slutsatser runt klimatfrågan. Här fick vi se samarbetsmöjligheter i ett större perspektiv då illusionen var att vi kopplades upp mot en lärare, en två elever, en i USA och en i Indien. Tillsammans presenterades olika lösningar och lärdomar, och alla kunde prata sina respektive språk, då ett röstigenkänningsprogram översatte allt till engelska i text relativt simultant.
Det var en fantastiskt spännande miljö, och trots att det känns overkligt eller kanske orealistiskt att framtidens skola skulle se ut så här, så finns det många inslag som skulle kunna översättas till verkligheten.
Att ha ett spelbaserat lärande ger oss simuleringsmetoder som är fantastiska och reella. Att samarbeta mellan olika länder, absolut! Kanske tidsskillnaden måste räknas som ett problem om det ska ske i verkligheten.
Storskärmar, surfplattor, arbetsbord med touchskärmar - det är dagens teknik.
I NZ diskuterade vi distansundervisning, något som också är mycket aktuellt i Australien, och i den här modellen ser man verkligen möjligheter för elever att arbeta i ett virtuellt klassrum, lärarlett med klasskamrater med geografisk spridning.
Nej, jag tror inte skolan kommer att se ut som det gjorde i den här miljön, lite spejsat, sci-fi utformat. Men visst kan man tänka sig att eleverna befinner sig på en plats, kanske hemma i vardagsrummet, och läraren på en annan. Samarbete över nationsgränser sker redan idag, Skype och liknande kommunikations- och samarbetsplatformar används i skola och på högskolor. Spelbaserat lärande växer i skolvärden och jag tror absolut att vi kommer att få se en skola som lämnar det klassiska klassrummet och växer in i cyberrymden. Jag hoppas verkligen att så är fallet. Redan nu funderar jag på vilka delar av konceptskolan som jag skulle kunna plocka in hos oss. Idag. Med den tekniken vi redan har.
Det finns bara möjligheter!
MoE och NIE - många förkortningar är det.
Resan närmar sig sitt slut. Vår sista studiebesöksdag ägnades åt ministeriet och lärarutbildningen.
MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!
1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.
2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.
2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.
Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?
Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg
Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?
På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!
När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.
Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.
Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.
Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går... Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.
Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...
När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.
Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.
Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.
Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.
MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!
1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.
2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.
2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.
Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?
Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg
Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?
På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!
När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.
Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.
Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.
Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går... Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.
Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...
När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.
Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.
Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.
Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.
fler skolbesök i Singapore
Eftermiddagen ägnades åt Nan Chuai Primary School, en stor skola med drygt 1800 elever i åldrarna 7-12 år. Överlag är de statliga skolorna mycket stora, och tumregeln verkar vara ju yngre barn desto större skola. Även här inväntar man slutexamen och skolan var tom och öde. Vi kom ju på eftermiddagen så de yngsta eleverna kanske hade gått hem redan.
Klasstorlekarna var ca 30 elever per klass för de yngre eleverna och 40 för de äldre. Och skolan ansåg att tekniken var viktig att använda för att man skulle hinna se och höra alla elever varje dag.
På den här skolan hade man ett utbrett samarbete med alumni, dvs gamla elever som nu pluggar eller arbetar och som kommer in på eftermiddagar och helger för att hålla i extraaktiviteter för eleverna.
Skolans tider var 7.30 - 13, och sen extraaktiviteter på det. Det finns ingenting som påminner om fritidshem utan eleverna går hem till föräldrar eller hemhjälper. Lärarna slutar vid 16-17 -tiden, så eftermiddagarna ägnades åt personalutveckling och planering.
Skolan styr lärarnas personalutveckling utifrån den enskilde lärarens behov för att möta skolans mål.
Man har skapat något som de kallar Seamless Learning Program där man kombinerar 1-1 med ett rörligt/mobiliserat lärande (mobilised curriculum). Vi fick t.ex. se hur man använder smartphones för att eleverna ska dokumentera och reflektera över sitt lärande. Bl.a. användes en app för enkla animeringar där eleverna skulle beskriva en process som de lärt sig, och som automatiskt delades med läraren.
Skolan står för all teknisk utrustning, så datorer, plattor och smartphones fanns tillgängligt att använda.
Vi fick träffa rektorn på skolan som berättade om visioner och mål, och sedan ta del av lärares praktiska användning av program och teknisk utrustning. Ett intressant men svårförståeligt program användes i modermålsundervisningen i kinesiska. Eleverna kunde leka sig till kunskap, använda uppläsning, inläsning, bilder och ljud för att lära sig tecken och meningar.
Engelska är det gällande språket i skolan men det är obligatoriskt för eleverna att läsa modersmål som kinesiska (mandarin), Bahasa Melayu (malajsiska) och tamil (i vissa fall hindi).
Skolan har ett samarbete med forskare vid universitetet som följer verksamheten, de arbetar med flera olika företag för att hitta nya lösningar och metoderna, men söker sig även utomlands för att hitta samarbetsskolor. Bl.a. arbetar de med finska skolor i digitala story-telling projekt inom NO-ämnen. Det var spännande och något jag gärna följer upp vid ett annat tillfälle!
På skolan har de även byggt upp en IT-plan, eller eget curriculum, för elevernas kunskapsutveckling. I år 1-2 så kallas det Exposure phase. Eleverna ska lära sig använda datorn i skolan, grundläggande program osv.
år 3-4 är Experimental phase. Hur kan programmen användas i undervisningen? Allt från ämnesövergripande excel med datainsamling, diagram och presentationer till appar och pedagogiska program. I år 5-6 så är det Enhancement phase, förbättring eller födjupning. Något jag tolkar som att IT ska användas för att öka elevernas resultat och kunskaper.
Några tankar jag gärna tar med mig från skolan är deras modell för att eleverna ska utvärdera sitt arbete: Inför varje moment så skriver eleverna själva vad de redan kan, vad de vill lära sig och senare vad de lärt sig. De fick en enkel modell där de fyllde i
I know...........................................
I wonder .......................................
I learned.........................................
Snabbt lätt och enkelt att utvärdera!
Dessutom levde skolan efter filosofin att om en lärare misslyckas med en lektion så är det inte fel på läraren utan på upplägget/designen på lektionen. Ett bra avslut som lyfter fram lärarens vilja och förmåga att utveckla sitt arbetssätt.
Klasstorlekarna var ca 30 elever per klass för de yngre eleverna och 40 för de äldre. Och skolan ansåg att tekniken var viktig att använda för att man skulle hinna se och höra alla elever varje dag.
På den här skolan hade man ett utbrett samarbete med alumni, dvs gamla elever som nu pluggar eller arbetar och som kommer in på eftermiddagar och helger för att hålla i extraaktiviteter för eleverna.
Skolans tider var 7.30 - 13, och sen extraaktiviteter på det. Det finns ingenting som påminner om fritidshem utan eleverna går hem till föräldrar eller hemhjälper. Lärarna slutar vid 16-17 -tiden, så eftermiddagarna ägnades åt personalutveckling och planering.
Skolan styr lärarnas personalutveckling utifrån den enskilde lärarens behov för att möta skolans mål.
Man har skapat något som de kallar Seamless Learning Program där man kombinerar 1-1 med ett rörligt/mobiliserat lärande (mobilised curriculum). Vi fick t.ex. se hur man använder smartphones för att eleverna ska dokumentera och reflektera över sitt lärande. Bl.a. användes en app för enkla animeringar där eleverna skulle beskriva en process som de lärt sig, och som automatiskt delades med läraren.
Skolan står för all teknisk utrustning, så datorer, plattor och smartphones fanns tillgängligt att använda.
Vi fick träffa rektorn på skolan som berättade om visioner och mål, och sedan ta del av lärares praktiska användning av program och teknisk utrustning. Ett intressant men svårförståeligt program användes i modermålsundervisningen i kinesiska. Eleverna kunde leka sig till kunskap, använda uppläsning, inläsning, bilder och ljud för att lära sig tecken och meningar.
Engelska är det gällande språket i skolan men det är obligatoriskt för eleverna att läsa modersmål som kinesiska (mandarin), Bahasa Melayu (malajsiska) och tamil (i vissa fall hindi).
Skolan har ett samarbete med forskare vid universitetet som följer verksamheten, de arbetar med flera olika företag för att hitta nya lösningar och metoderna, men söker sig även utomlands för att hitta samarbetsskolor. Bl.a. arbetar de med finska skolor i digitala story-telling projekt inom NO-ämnen. Det var spännande och något jag gärna följer upp vid ett annat tillfälle!
På skolan har de även byggt upp en IT-plan, eller eget curriculum, för elevernas kunskapsutveckling. I år 1-2 så kallas det Exposure phase. Eleverna ska lära sig använda datorn i skolan, grundläggande program osv.
år 3-4 är Experimental phase. Hur kan programmen användas i undervisningen? Allt från ämnesövergripande excel med datainsamling, diagram och presentationer till appar och pedagogiska program. I år 5-6 så är det Enhancement phase, förbättring eller födjupning. Något jag tolkar som att IT ska användas för att öka elevernas resultat och kunskaper.
Några tankar jag gärna tar med mig från skolan är deras modell för att eleverna ska utvärdera sitt arbete: Inför varje moment så skriver eleverna själva vad de redan kan, vad de vill lära sig och senare vad de lärt sig. De fick en enkel modell där de fyllde i
I know...........................................
I wonder .......................................
I learned.........................................
Snabbt lätt och enkelt att utvärdera!
Dessutom levde skolan efter filosofin att om en lärare misslyckas med en lektion så är det inte fel på läraren utan på upplägget/designen på lektionen. Ett bra avslut som lyfter fram lärarens vilja och förmåga att utveckla sitt arbetssätt.
Skolsystemet i Singapore och första skolbesöket
På plats i Singapore, vårt sista stopp på resan.
Två skolbesök stod på programmet och vi började på Crescent girls' school, en skola för flickor i ålder 12-16 år.
En mycket entusiastisk, rolig och inspirerande rektor inleder med en presentation sin egen skolan samt av skolsystemet i Singapore. Eleverna börjar i första klass när de är 7 år och går i primary school i 6 år. Därefter följer nationella tester som bestämmer inriktningen för elevernas fortsatta skolgång. Ett snabbspår med akademisk inriktning som slutar med A-levels eller IB och fortsatta akademiska studier, ett praktiskt inriktat spår där eleverna efter avslutat skolgång kan gå ut i arbetslivet, eller ett mellanspår på fyra år där man först siktar på Singapores motsvarighet till engelska GSCE, eller O-levels för att sedan kunna läsa in junior collage, gymnasium, och A-levels som leder mot universitetet eller mot polytech som är en yrkesinriktad högskoleutbildning. Det finns stickspår som gör att eleverna kan byta inriktning under skolgången om de inte klarade det programmet som valts, eller om eleven mognade sent och skolan bedömde att de skulle klara en annan inriktning.
Hela skolsystemet är mycket testinriktat, det är slutexamen på läsåret, nationella examen för vidare skolgång och universitetsintagning. Man har från ministeriehåll börjat inse att eleverna lever under en stor press och stress inför alla tester, liksom föräldrarna, och försöker att förändra systemet så de styr bort från alla tester. Det kan bli spännande att följa.
Skoldagen är från 8.30-13.30, sen erbjuds extraundervisning till 14.30 eller 15.00. Efter det är det många föräldrar som köper in tutors, dvs extra lärare i hemmet för att eleverna ska klara skolan med högsta betyg.
För att föröka råda bot på examenshysterin, försöker man förändra synen på hela skolsystemet. Regeringens mål är:
- Every school is a good school! Vilken skola passar ditt barn? Olika skolor kan ha olika profiler .
- Every student is an engaged learner. Här har man sedan 2006 arbetat med TLLM - se nedan.
- Every teacher is a caring educator. Skolorna har ett social uppdrag utöver undervisning.
- Every parent is a supportive partner. Föräldrarna är en viktig ingrediens i sitt barns utbildning.
TLLM - Teach Less, Learn More. I ett land som Singapore som så tydligt är influerade av det asiatiska tänkandet runt skola, insåg man i början av 2000-talet att för att komma vidare i utbildningssystemet måste man komma bort från tänket att eleverna ska lära sig av läraren, och själva ta ett större ansvar för sitt lärande. Läraren ska alltså undervisa mindre enligt den gamla korvstoppningsmetoden, och få eleverna att lära sig mer genom engagemang och eget intresse. Läs mer här: http://www3.moe.edu.sg/bluesky/tllm.htm
Den här övergången har inte varit lätt för lärarna, rektorn på Crescent school menar att lärare undervisar som de själva har blivit undervisade och att de är oroliga för förändringar och över arbetsbelastningen det kan innebära att förändra sin undervisningsmetod. Hon menade också att TLLM inte bara är en akademisk förändring av skolsystemet utan omfattar även värden och etik. Överhuvudtaget så ser man i samhället hur man från regeringshåll försöker sprida värderingar och stolthet över sin unga nation, de firade sin 48e nationaldag helgen innan vi dök upp. Landet är litet och närheten mellan ministeriet och skolan är tydlig, vilket vi inte minst fick uppleva på vårt besök där. Mer om det i ett annat inlägg.
Crescent girls' schoool till hör futureschools@singapore, en lite grupp av 8 skolor som ministeriet satsar på att utveckla IKT och nya pedagogiska metoder i undervisningen. De har en holistisk inriktning på implementeringen av ny teknik: det är inte tekniken som är det viktiga, det är pedagogiken! Man ska inte använda tekniken för teknikens egen skull, utan den ska ha ett syfte. Och det ska finnas i hela skolan, dvs inte bara bland ett fåtal entusiastiska lärare.
Det här gillade jag! Mina tankar fullt ut.
Rektorn hänvisade också till 5E för användning av IKT:
- Exchange
- Enrich
- Enhance
- Extens
- Empower
Och för alla er som känner igen Puentaduras SAMR-modell så kan ni se likheter med 5E. Det handlar alltså inte om att byta en bok eller ett papper mot en dator för att allt ska bli bra, det gäller att att tekniken ska leda till något nytt och förändrat, en ny pedagogik.
Eleverna i skolan uppmuntras att köpa en egen dator/lärplatta. Skolan bestämmer inför varje ny årskurs som början vilket verktyg som ska rekommenderas. Det finns inget krav att eleverna måste ha en egen enhet, men det blir ett underförstått krav, förstås. Skolan tillhanda håller ingen elevdator, däremot finns servicetekniker och alla programvaror tillgängliga på skolan så eleverna får gratis hjälp och installation på plats.
Skolan har inrättat lärcentra i skolan. Vi fick se fantastiska studios med 3D TV för NO-undervisning, filmstudio och ett dramarum med inpelningsmöjligheter som även användes för lärarnas vidareutbildning, föreläsningar kunde spelas in och delas på webben med andra skolor.
Vi fick inte möte eleverna på den här skolan, slutexamen stod för dörren och alla var stressade. Vi kikade in i ett klassrum där undervisning pågick och eleverna satt i grupper med sina datorer framme medan redovisning pågick vid tavlan.
När vi jämförde hur lärcentra användes på Silverton primary school i Melbourne, där eleverna själva valde att använda den teknik de tyckte att de ville arbeta med för redovisninga osv., så används de helt annorlunda på Crescent school. Läraren väljer vilken teknik och metod som ska användas, och är det filminspelning så går hela klassen dit, är det drama så har hela klassen drama. Jag kan hålla med om att det kan vara en bra metod när man lär sig använda de olika teknikerna, en genomgång av metod och teknik, användning av den samma, men sen måste eleverna också kunna välja hur de vill använda tekniken och vilken metod de vill använda för att redovisa sin kunskap. Två helt olika tänk helt enkelt, och ni förstår säkert att jag
blev än mer imponerad av Silvertons modell, där elevansvaret var stort.
När vi pratade med några lärare och assisterande rektorer på skolan så tyckte jag att de tankar och visioner som rektorn pratat sig varm om, och som vi också hörde om på ministeriet, (senare inlägg) så märktes det att de fina orden inte riktigt genomsyrat hela verksamheten. Det är helt enkelt svårt att förändra ett system!
Två skolbesök stod på programmet och vi började på Crescent girls' school, en skola för flickor i ålder 12-16 år.
En mycket entusiastisk, rolig och inspirerande rektor inleder med en presentation sin egen skolan samt av skolsystemet i Singapore. Eleverna börjar i första klass när de är 7 år och går i primary school i 6 år. Därefter följer nationella tester som bestämmer inriktningen för elevernas fortsatta skolgång. Ett snabbspår med akademisk inriktning som slutar med A-levels eller IB och fortsatta akademiska studier, ett praktiskt inriktat spår där eleverna efter avslutat skolgång kan gå ut i arbetslivet, eller ett mellanspår på fyra år där man först siktar på Singapores motsvarighet till engelska GSCE, eller O-levels för att sedan kunna läsa in junior collage, gymnasium, och A-levels som leder mot universitetet eller mot polytech som är en yrkesinriktad högskoleutbildning. Det finns stickspår som gör att eleverna kan byta inriktning under skolgången om de inte klarade det programmet som valts, eller om eleven mognade sent och skolan bedömde att de skulle klara en annan inriktning.
Hela skolsystemet är mycket testinriktat, det är slutexamen på läsåret, nationella examen för vidare skolgång och universitetsintagning. Man har från ministeriehåll börjat inse att eleverna lever under en stor press och stress inför alla tester, liksom föräldrarna, och försöker att förändra systemet så de styr bort från alla tester. Det kan bli spännande att följa.
Skoldagen är från 8.30-13.30, sen erbjuds extraundervisning till 14.30 eller 15.00. Efter det är det många föräldrar som köper in tutors, dvs extra lärare i hemmet för att eleverna ska klara skolan med högsta betyg.
För att föröka råda bot på examenshysterin, försöker man förändra synen på hela skolsystemet. Regeringens mål är:
- Every school is a good school! Vilken skola passar ditt barn? Olika skolor kan ha olika profiler .
- Every student is an engaged learner. Här har man sedan 2006 arbetat med TLLM - se nedan.
- Every teacher is a caring educator. Skolorna har ett social uppdrag utöver undervisning.
- Every parent is a supportive partner. Föräldrarna är en viktig ingrediens i sitt barns utbildning.
TLLM - Teach Less, Learn More. I ett land som Singapore som så tydligt är influerade av det asiatiska tänkandet runt skola, insåg man i början av 2000-talet att för att komma vidare i utbildningssystemet måste man komma bort från tänket att eleverna ska lära sig av läraren, och själva ta ett större ansvar för sitt lärande. Läraren ska alltså undervisa mindre enligt den gamla korvstoppningsmetoden, och få eleverna att lära sig mer genom engagemang och eget intresse. Läs mer här: http://www3.moe.edu.sg/bluesky/tllm.htm
Den här övergången har inte varit lätt för lärarna, rektorn på Crescent school menar att lärare undervisar som de själva har blivit undervisade och att de är oroliga för förändringar och över arbetsbelastningen det kan innebära att förändra sin undervisningsmetod. Hon menade också att TLLM inte bara är en akademisk förändring av skolsystemet utan omfattar även värden och etik. Överhuvudtaget så ser man i samhället hur man från regeringshåll försöker sprida värderingar och stolthet över sin unga nation, de firade sin 48e nationaldag helgen innan vi dök upp. Landet är litet och närheten mellan ministeriet och skolan är tydlig, vilket vi inte minst fick uppleva på vårt besök där. Mer om det i ett annat inlägg.
Crescent girls' schoool till hör futureschools@singapore, en lite grupp av 8 skolor som ministeriet satsar på att utveckla IKT och nya pedagogiska metoder i undervisningen. De har en holistisk inriktning på implementeringen av ny teknik: det är inte tekniken som är det viktiga, det är pedagogiken! Man ska inte använda tekniken för teknikens egen skull, utan den ska ha ett syfte. Och det ska finnas i hela skolan, dvs inte bara bland ett fåtal entusiastiska lärare.
Det här gillade jag! Mina tankar fullt ut.
Rektorn hänvisade också till 5E för användning av IKT:
- Exchange
- Enrich
- Enhance
- Extens
- Empower
Och för alla er som känner igen Puentaduras SAMR-modell så kan ni se likheter med 5E. Det handlar alltså inte om att byta en bok eller ett papper mot en dator för att allt ska bli bra, det gäller att att tekniken ska leda till något nytt och förändrat, en ny pedagogik.
Eleverna i skolan uppmuntras att köpa en egen dator/lärplatta. Skolan bestämmer inför varje ny årskurs som början vilket verktyg som ska rekommenderas. Det finns inget krav att eleverna måste ha en egen enhet, men det blir ett underförstått krav, förstås. Skolan tillhanda håller ingen elevdator, däremot finns servicetekniker och alla programvaror tillgängliga på skolan så eleverna får gratis hjälp och installation på plats.
Skolan har inrättat lärcentra i skolan. Vi fick se fantastiska studios med 3D TV för NO-undervisning, filmstudio och ett dramarum med inpelningsmöjligheter som även användes för lärarnas vidareutbildning, föreläsningar kunde spelas in och delas på webben med andra skolor.
Vi fick inte möte eleverna på den här skolan, slutexamen stod för dörren och alla var stressade. Vi kikade in i ett klassrum där undervisning pågick och eleverna satt i grupper med sina datorer framme medan redovisning pågick vid tavlan.
När vi jämförde hur lärcentra användes på Silverton primary school i Melbourne, där eleverna själva valde att använda den teknik de tyckte att de ville arbeta med för redovisninga osv., så används de helt annorlunda på Crescent school. Läraren väljer vilken teknik och metod som ska användas, och är det filminspelning så går hela klassen dit, är det drama så har hela klassen drama. Jag kan hålla med om att det kan vara en bra metod när man lär sig använda de olika teknikerna, en genomgång av metod och teknik, användning av den samma, men sen måste eleverna också kunna välja hur de vill använda tekniken och vilken metod de vill använda för att redovisa sin kunskap. Två helt olika tänk helt enkelt, och ni förstår säkert att jag
blev än mer imponerad av Silvertons modell, där elevansvaret var stort.
När vi pratade med några lärare och assisterande rektorer på skolan så tyckte jag att de tankar och visioner som rektorn pratat sig varm om, och som vi också hörde om på ministeriet, (senare inlägg) så märktes det att de fina orden inte riktigt genomsyrat hela verksamheten. Det är helt enkelt svårt att förändra ett system!
torsdag 8 augusti 2013
Tena Kotou
Vi möte med maoriska hälsningsfraser var vi än kommer, på Ferguson Intermediate school även med traditionella blomsterdekorationer runt våra halsar.
Morgonen startade på Microsofts kontor med ett välkommen till Nya Zeeland, därpå följde ett samtal med Angela Roberts, ordförande i NZ Post Primary Teachers Association, ett av lärarfacken. Samtalet kom att kretsa runt skolsystemets uppbyggnad, fördelning av de statliga medlen, lärarnas arbetssituation och hur förändringar i undervisningsmetoder kräver förändringar i lärarnas avtal.
Skolorna erhåller statliga medel enligt ett graderingssystem utifrån den socio-ekonomiska situationen i det område skolan ligger. Det sker enligt en skala från 1 till 10, där 1 är det område som behöver mest stöd och 10 det som inte behöver något. Det är så mycket som upp till 30% av medlen som omfördelas på detta sätt. Eftersom skolorna får ta ut vissa avgifter och ta emot donationer så menar Ms Roberts att det ändå blir snett, då skolor i rika områden kan ta ut avgifter från föräldrarna och i slutändan ändå få mer pengar än de fattigare skolorna.
Lärarlönerna betalas ut direkt av staten, och ingår inte i skolans löpande budget. Antalet lärare som en staten betalar för avgörs efter en behovsprövning, där en viss lärartäthet garanteras. Vill skolan tillsätta ytterligare tjänster så fån man betala det själv.
NZ har traditionellt haft slutexamen i samtliga årskurser som betygen sedan grundas på, men nu håller man sakta på att övergå till kontinuerlig bedömning under skolåret, grundat på ett formativt arbetssätt. Det här menar lärarfacken, ställer högre krav på planerings- och uppföljningstid. Nu har lärarna ungefär en timmes planerings-/uppföljningstid per fyra timmar undervisningstid.
Nu väntade en buss på att ta oss till skolbesök, det känns som en av höjdpunkterna på resan!
Den första skolan, Botany Downs, är ett gymnasium för klasserna 9-13, och ca 1800 elever. Det är en decile 10-skola, dvs en skola i ett område med hög socio-ekonomisk status.
Båda skolorna vi åkte på är Microsofts Inovative Schools, så de har bra resultat överlag.
Vi blev guidade runt i skolan av mycket trevliga elever. De är inte en 1-1 skola, men hade ca 800 datorer, fasta och laptops, tillgängliga för eleverna när lärarna så bestämde. Mobiltelefoner fick användas om läraren godkände det, annars skulle den vara undanstoppad och fick inte ens användas på rasterna.
Eleverna arbetar i familjer, klasser i två årskurser som följer varandra genom hela skoltiden, för att främja gemenskap. Överlag pratar man mycket om skolkultur, gemenskap och den sociala gemenskapen i samhället. Det var framför allt nästa skola ett levande exempel på, Ferguson Intermediate.
Ferguson Intermediate är en decile 1 skola, alltså helt andra änden av den sociala stegen, med 500 elever i år 7 och 8. Många fattiga, med arbetslösa föräldrar och med engelska som andraspråk. 15% maorier, 43% samoan, många från övriga delar av pacific area, dvs öarna i Stilla Havet. Skolan undervisar i 9 olika språk, utöver världsspråk som franska och spanska, även japanska, samoan och maori, förstås.
Skolan var sliten med många utsmyckningar som speglar de olika kulturerna som finns representerade. Inför vårt besök hade de arbetat mycket med Sverige, det satt flaggor, hälsningsfraser och information över allt. Eleverna bakade "Swedish cookies" och stekte pannkakor som vi förstås fick smaka och ge omdömen om.
Båda skolorna leddes av mycket engagerade och inspirerande rektorer. De använder Hattie i den professionella utvecklingen av lärarna och styr alla personalmöten mot de mål de satt upp. Mål och visioner är synliga och levande.
När vi rör oss runt på Ferguson, även här guidade av elever, så är det inte tydligt att det här är en skola som deltar i Microsofts program, vi ser inte mycket IT överhuvud taget. Det finns en datasal där eleverna lär sig använda vissa program, så att de senare kan använda dem i ämnesundervisningen. En sal var för lärare samt för elever som ska blir ett stöd för kamraterna.
Överlag kan man säga att de nya tankar och idéer som skolorna arbetade mot inte handlade om tekniken i sig utan om synsättet på elevernas lärande, om samarbete och individuellt lärande. IT ska bara vara ett verktyg bland alla andra verktyg i skolan.
På Ferguson är samhället och föräldrarna en viktig del av verksamheten. Skolan hade upptäckt att eleverna saknade vissa grundläggande kunskaper som man behöver starta tidigt med. Många av eleverna hade inte gått i förskola, så nu satsar skolan, som alltså arbetar med äldre barn, på de små och startar en verksamhet för de allra minsta. Samtidigt gör de också en satsning på att utbilda föräldrarna i IT och digitala verktyg. Så trots att det är en skola med små resurser så har de lyckats ordna donationer för att täcka kostnaderna för detta.
Rektorn och ytterligare en personal öppnade skolan redan 05.30 varje morgon för att de elever vars föräldrar arbetar ska ha någonstans att ta vägen. Risken var annars att de inte skulle komma till skolan alls. De hade också en frivillig verksamhet på lördagsmorgnar, dit i princip alla elever kom. Och lärarna! Helt frivilligt.
Men omsorgen om samhället sträckte sig även längre än så. Eftersom många elever kom från öarna i Stilla Havet så samlar skolan pengar och utrustning (avlagda datorer, sportutrustning) till skolor på utvalda öar. Under loven åker lärare till öarna för att bl.a. starta skolbinliotek, även det på frivillig basis.
Sammantaget kan vi förstås inte dra några slutsatser om skolor överlag i NZ, både Botany och Ferguson var förstås utvalda utifrån Microsoft Inovative Schools, och de fantastiska resultat som de uppnått. Jag vill inte säga att det beror på Microsofts program, utan snarare tack vare de ledare de har. Båda rektorerna var så entusiastiska, karismatiska, med ett engagemang för sina elever, sina lärare och samhället runt omkring.
Vi avslutade dagen på Auckland Collage of Education, där vi pratade om lärarutbildning. Lärare har 2 års introduktion efter utbildningen innan de kan bli registrerade, motsvarande vår legitimation. Det är svårt att få fast anställning så endast 40% av de kan räkna med det. Det betyder att många lärare försvinner från yrket innan de ens fått chans att börja.
Vi diskuterade lite runt den digitala utvecklingen i skolan där prof McNaughton menar att den ökande logganvändningen inte leder till en ökad kvalitet i skrivandet. Kvantitet kanske, meningen kvalitet.
NZ är ju ett föregångsland för många när det gäller läsinlärning. Prof McNaughton menar att det grundar sig i ett material som kom ut i början av 60-talet där man färgkodat olika nivåer och därmed tillåter att man enkelt följer eleverna utveckling. Allt bygger på ett material från sent 1800-tidigt 1900 tal, national reading program, där man utgick från elevernas vardag och deras värld för att får en ökad förståelse för texter.
Universitetet försöker få in mer praktisk forskning i skolorna, och menar att det behövs mer resurser i skolan som kan analysera resultat och statistik. Lärare är inte utbildade i det och har inte tid att göra det. Och den diskussionen har vi mött tidigare här lika väl som hemma i våra egna skolor.
Det blev en lång och intressant dag. Många var trötta efter den långa resan så kvällen tillbringades på egen hand. Vi var fyra som åt middag ihop innan vi föll omkull för att förhoppningsvis sova igen lite av den vi förlorat på den långa resan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)