Nu återstår bara det trevliga arbetet med att sammanfatta våra upplevelser, ta fram de idéer och tankar vi kan omsätta till vår verklighet och se till att våra skolor får chans att utvecklas till en miljö som gör att eleverna får chans att utvecklas till den potential som alla har.
Vad tar jag med mig? Vi har alla olika upplevelser och såg olika saker, vi 17 som åkte. Jag kan bara prata utifrån mig själv och det jag sett och tänkt.
Teknik och pedagogik
Varken i Australien och Nya Zeeland pratar man om teknik. Det är pedagogiken som är viktig. Vilket verktyg man använder för att visa sin kunskap är upp till eleverna. Tekniken är plattformsoberoende, det finns PC, Mac, iPads, Surface, Android, smartphones mm. Det som eleverna behöver och väljer att använda.
Inquiry based learning
Elevaktivt lärande utifrån intresse, givna teman och eget arbete. Nästan problembaserat lärande. Så får man eleverna aktiva, delaktiga och ansvarstagande.
Självklart tränar man eleverna från det de börjar i skolan, så det lär sig teknik och metod. Tanken som sammanfaller med Reggio Emilia: det kompetenta barnet.
Lärcentra och storklasser
Genom samverkan i storklasser och uppdelning i grupper efter elevernas individuella behov blir undervisningen yteffektiv, individualiserad och tämligen högljudd.
Eleverna rör sig mellan olika lärcentra och studios efter behov, tar ansvar för sina studier och för gemensam utrustning. Äldre elever lär yngre.
Distansundervisning
Naturligt i länder som NZ och Australien, fantastiska möjligheter med ny teknik. Var finns den i Sverige? Varför vill inte vår utbildningsminister utveckla tanken?
Kollaborativt lärande
Samarbete mellan elever i klassrummet och över nationsgränserna. Utnyttja tekniken. Spelbaserat lärande. Hur mäter vi det kollaborativa lärandet? Hur mäter vi 21 century skills? Intressanta forskarmöten, nya metoder.
Viktigt med starka ledare
En skolledare med vision och vilja, förmåga att leda. Är jag tillräckligt stark för det? Hur går jag vidare i min skola?
Autonoma skolor och/eller stark styrning?
Går det att kombinera? Får mig att tänka på den svenska modellen med friskolor och kommunala skolor. Kan skolorna vara autonoma om de står under statlig styrning? Hur blir det med valfrihet, inriktningar, regionala satsningar? Nu satsar NZ på friskolor, kommer de att hamna i den svenska fällan med vinstuttag som försvinner utanför landets gränser?
Hur mycket ska ministeriet styra? Kan man vara för nära det styrande organet, som i Singapore? Är skolorna verkligen autonoma?
Flerspråkighet och multikulturellt
Hur tar vi emot våra nya innevånare? Hur lyfter vi våra olika kulturer? Hur främjar vi modersmålsutbildningen, språkutvecklingen, nya språkets inlärning? Integrationen i det nya samhället, och
med goda resultat i skolan?
Skolan som en del av samhället
För att nå goda resultat i områden med låg socioekonomisk ställning eller många nytillkomna måste skolan finnas i samhället. Föräldrarna måste känna trygghet och se skolan som en resurs. I NZ arbetade man både med närsamhället, men även med elevernas hemländer. I Melbourne byggde man ett kommunalt kök i skolan, och sänder ut TV och radio till närområdet. I Singapore ser man föräldrarna som en av nycklarna till elevernas lärande. Hur når vi föräldrarna och vårt närområde med våra skolor? Stänger vi in oss eller bjuder vi in? Vill föräldrar och samhället vara en del av skolan?
21 Century Skills
Vad behöver våra elever ta med sig in i framtiden? Är det kunskap som de lika gärna kan slå upp eller är det andra förmågor? Kollaborativt lärande, problemlösande, kritiskt tänkande. Språklig förmåga. Förmågan att ta till sig och använda ny teknik. Hur mäter vi det? Vilka nya verktyg behöver vi för att mäta de förmågorna?
Hur går vi vidare? Vad kan jag göra i min skola? Vad är nästa steg? Hur sprider jag och mina medresenärer våra olika tankar till de andra skolorna i kommunen?
Är jag beredd att satsa på ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att arbeta? Hur får jag med mina kollegor i ett nytt tänk, en ny satsning. Orkar vi? Är det en naturlig fortsättning på vårt arbete i Sigtunaboxen? Hur får vi till Sigtunaboxen 2.0? Är det OK att gå in i ett samarbete med ett företag för att göra det?
Det är många frågor och ännu inte några svar. Jag tror att jag behöver smälta allt ett litet tag först, prata med mina två medresenärer, fundera på vad det kan innebära i förlängningen. Ett stort arbete ligger framför oss, och det är svårt att vända en Atlantångare, men det går. Det måste gå. För elevernas skull.
måndag 19 augusti 2013
Framtidens Klassrum 3.0
Vi fick äran att ta oss till Framtidens Skola 3.0. Och himmel säger jag bara... det här hade jag velat filma och fota, men ajajaj, det fick vi inte! Hemligt värre. Men ingen sa att jag inte fick beskriva det.
På NIE har de byggt upp vad jag bara kan kalla en konceptskola, eller framtidens klassrum. Man bygger ju i bilindustrin sk.konceptbilar, ett slags önsketänkande med alla möjlig teknik, design och utformning, något som aldrig blir verklighet men som man senare plockar idéer och godbitar ut inför en ny modell. Det är var en konceptskola, Big Time!
Vi hamnade i en modell i verklig storlek av något som kunde beskrivas som ett vardagsrum eller samlingsrum. En vägg fungerade som en storbildsskärm, vi delades in i grupper, fick en surfplatta och kastades in i ett datorspel som bygger på samarbete och samspel i ett tema som bestämts på förhand. I detta fall handlade spelet om klimatfrågor. Ja, det spelar nog inte någon roll hur gammal man är, vi blev som 15-åriga elever igen. Allihop. Samarbete? Ta reda på uppgiften? Få instruktioner? Nej då, i slänger oss in i uppgiften och misslyckas kapitalt. Förstås. Till stort skratt och viss frustration.
Vår vandring i framtidens klassrum 3.0 leder oss vidare till "caféet", här placerar vi vår surfplattor på bord med stora touchskärmar, och det vi arbetar med kopplas ihop fyra och fyra via bluetooth. Här samlar vi artiklar, sökningsresultat och forskningsrapporter så att vi kan läsa in oss på fakta som ska ligga som grund för nästa uppgift och den rapport vi sedan ska sammanställa. Vi kan plocka upp det vi hittat på väggskärmar så att fler kan ta del av vårt arbete och vi kan för diskussioner mellan de olika borden. Jag kan väl säga att vi hade fullt upp att förstå det vi skulle göra.
Nästa miljö var ett interaktivt rum där vi tillsammans skulle bygga ett virtuellt samhälle. Min spontana reaktion var att vi befann oss i ett stort SimCity. En grupp skulle skapa energikällor, med allt ifrån fossila bränslen till kärnkraft och grön energi. Den andra gruppen skulle använda energin till att bygga bostäder och industrier och skapa ett samhälle som bestod av både stad och landsbygd. Resultatet av spelet skulle vara att skapa en hållbar miljö, men vi misslyckade förstås totalt varvid rummet lystes upp av ett rött sken och en strålningvärme skulle ge illusioner av ett miljö där jorden temperatur ökat med många grader och avsmältningen av polerna var total. Vi fick chansen att börja om och lyckade bättre på andra försöket, men jordens medeltemperatur ökade ändå med 1,5 grad.
Vi samlade ihop oss och gick vidare in i ett virtuellt klassrum där vi skulle presentera våra slutsatser runt klimatfrågan. Här fick vi se samarbetsmöjligheter i ett större perspektiv då illusionen var att vi kopplades upp mot en lärare, en två elever, en i USA och en i Indien. Tillsammans presenterades olika lösningar och lärdomar, och alla kunde prata sina respektive språk, då ett röstigenkänningsprogram översatte allt till engelska i text relativt simultant.
Det var en fantastiskt spännande miljö, och trots att det känns overkligt eller kanske orealistiskt att framtidens skola skulle se ut så här, så finns det många inslag som skulle kunna översättas till verkligheten.
Att ha ett spelbaserat lärande ger oss simuleringsmetoder som är fantastiska och reella. Att samarbeta mellan olika länder, absolut! Kanske tidsskillnaden måste räknas som ett problem om det ska ske i verkligheten.
Storskärmar, surfplattor, arbetsbord med touchskärmar - det är dagens teknik.
I NZ diskuterade vi distansundervisning, något som också är mycket aktuellt i Australien, och i den här modellen ser man verkligen möjligheter för elever att arbeta i ett virtuellt klassrum, lärarlett med klasskamrater med geografisk spridning.
Nej, jag tror inte skolan kommer att se ut som det gjorde i den här miljön, lite spejsat, sci-fi utformat. Men visst kan man tänka sig att eleverna befinner sig på en plats, kanske hemma i vardagsrummet, och läraren på en annan. Samarbete över nationsgränser sker redan idag, Skype och liknande kommunikations- och samarbetsplatformar används i skola och på högskolor. Spelbaserat lärande växer i skolvärden och jag tror absolut att vi kommer att få se en skola som lämnar det klassiska klassrummet och växer in i cyberrymden. Jag hoppas verkligen att så är fallet. Redan nu funderar jag på vilka delar av konceptskolan som jag skulle kunna plocka in hos oss. Idag. Med den tekniken vi redan har.
Det finns bara möjligheter!
På NIE har de byggt upp vad jag bara kan kalla en konceptskola, eller framtidens klassrum. Man bygger ju i bilindustrin sk.konceptbilar, ett slags önsketänkande med alla möjlig teknik, design och utformning, något som aldrig blir verklighet men som man senare plockar idéer och godbitar ut inför en ny modell. Det är var en konceptskola, Big Time!
Vi hamnade i en modell i verklig storlek av något som kunde beskrivas som ett vardagsrum eller samlingsrum. En vägg fungerade som en storbildsskärm, vi delades in i grupper, fick en surfplatta och kastades in i ett datorspel som bygger på samarbete och samspel i ett tema som bestämts på förhand. I detta fall handlade spelet om klimatfrågor. Ja, det spelar nog inte någon roll hur gammal man är, vi blev som 15-åriga elever igen. Allihop. Samarbete? Ta reda på uppgiften? Få instruktioner? Nej då, i slänger oss in i uppgiften och misslyckas kapitalt. Förstås. Till stort skratt och viss frustration.
Vår vandring i framtidens klassrum 3.0 leder oss vidare till "caféet", här placerar vi vår surfplattor på bord med stora touchskärmar, och det vi arbetar med kopplas ihop fyra och fyra via bluetooth. Här samlar vi artiklar, sökningsresultat och forskningsrapporter så att vi kan läsa in oss på fakta som ska ligga som grund för nästa uppgift och den rapport vi sedan ska sammanställa. Vi kan plocka upp det vi hittat på väggskärmar så att fler kan ta del av vårt arbete och vi kan för diskussioner mellan de olika borden. Jag kan väl säga att vi hade fullt upp att förstå det vi skulle göra.
Nästa miljö var ett interaktivt rum där vi tillsammans skulle bygga ett virtuellt samhälle. Min spontana reaktion var att vi befann oss i ett stort SimCity. En grupp skulle skapa energikällor, med allt ifrån fossila bränslen till kärnkraft och grön energi. Den andra gruppen skulle använda energin till att bygga bostäder och industrier och skapa ett samhälle som bestod av både stad och landsbygd. Resultatet av spelet skulle vara att skapa en hållbar miljö, men vi misslyckade förstås totalt varvid rummet lystes upp av ett rött sken och en strålningvärme skulle ge illusioner av ett miljö där jorden temperatur ökat med många grader och avsmältningen av polerna var total. Vi fick chansen att börja om och lyckade bättre på andra försöket, men jordens medeltemperatur ökade ändå med 1,5 grad.
Vi samlade ihop oss och gick vidare in i ett virtuellt klassrum där vi skulle presentera våra slutsatser runt klimatfrågan. Här fick vi se samarbetsmöjligheter i ett större perspektiv då illusionen var att vi kopplades upp mot en lärare, en två elever, en i USA och en i Indien. Tillsammans presenterades olika lösningar och lärdomar, och alla kunde prata sina respektive språk, då ett röstigenkänningsprogram översatte allt till engelska i text relativt simultant.
Det var en fantastiskt spännande miljö, och trots att det känns overkligt eller kanske orealistiskt att framtidens skola skulle se ut så här, så finns det många inslag som skulle kunna översättas till verkligheten.
Att ha ett spelbaserat lärande ger oss simuleringsmetoder som är fantastiska och reella. Att samarbeta mellan olika länder, absolut! Kanske tidsskillnaden måste räknas som ett problem om det ska ske i verkligheten.
Storskärmar, surfplattor, arbetsbord med touchskärmar - det är dagens teknik.
I NZ diskuterade vi distansundervisning, något som också är mycket aktuellt i Australien, och i den här modellen ser man verkligen möjligheter för elever att arbeta i ett virtuellt klassrum, lärarlett med klasskamrater med geografisk spridning.
Nej, jag tror inte skolan kommer att se ut som det gjorde i den här miljön, lite spejsat, sci-fi utformat. Men visst kan man tänka sig att eleverna befinner sig på en plats, kanske hemma i vardagsrummet, och läraren på en annan. Samarbete över nationsgränser sker redan idag, Skype och liknande kommunikations- och samarbetsplatformar används i skola och på högskolor. Spelbaserat lärande växer i skolvärden och jag tror absolut att vi kommer att få se en skola som lämnar det klassiska klassrummet och växer in i cyberrymden. Jag hoppas verkligen att så är fallet. Redan nu funderar jag på vilka delar av konceptskolan som jag skulle kunna plocka in hos oss. Idag. Med den tekniken vi redan har.
Det finns bara möjligheter!
MoE och NIE - många förkortningar är det.
Resan närmar sig sitt slut. Vår sista studiebesöksdag ägnades åt ministeriet och lärarutbildningen.
MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!
1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.
2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.
2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.
Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?
Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg
Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?
På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!
När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.
Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.
Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.
Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går... Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.
Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...
När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.
Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.
Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.
Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.
MoE - Ministry of Education. Inte ministern själv denna gång, utan Director of Education and Technology, Ms Yoke Chun.
Vi fick en genomgång av de tre nationella planerna för IKT i utbildningen som de arbetat med sedan mitten på 90-talet. Här känner vi oss verkligen ifrånsprungna!
1997 kom Masterplan 1 for ICT in Education.
Här var det fokus på infrastruktur, hårdvara och utbildning i programvaror, t.ex. officepaketet.
2003 kom Masterplan 2
Fokus var på att sprida kunskap, seeding information. Se till att alla i kollegiet använder tekniken, att eleverna har tillgång till utrustning och att IKT har en bra grund i läroplanen.
2009 var det dags för Masterplan 3
Nu pratar vi om ett förändrat lärande, kritiskt tänkande elever som kan hantera en framtid med en teknik vi ännu inte känner till.
Den sistnämnda planen håller på att utvärderas och siktet är inställt på 2015. Vad händer då?
Här finns mer information de olika planerna: http://ictconnection.moe.edu.sg
Det man inriktar sig mer på nu är också Cyber Wellness, dvs nätsäkerhet, trygghet på nätet osv för ungdomarna. Slagorden (vilket vi ser inom många områden, de gillar uppmaningar och affirmationer till medborgarna) är Sense, Think and Act. Dvs tänk efter först. Något många skulle behöva, kanske jag själv också?
På skolorna runt om i Singapore utbildas IKT mentorer som ska stötta kollegorna, de får en gedigen utbildning i coachning, inte lätt att få en lärare att ändra inriktning!
När vi i många kommuner i Sverige pratar om 1-1 som målet för datorutvecklingen så är målet i Singapore en dator per 6,5 elever i primary school och en per 4 elever i secondary. Här blev jag lite förvånad, jag trodde att målet låg högre än så efter att ha besök skolorna i går. Där ser man spridningen mellan skolorna, vi har fått förmånen att besöka toppskolorna på IT-området, helt klart.
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så arbetar man fortfarande efter principen Teach Less, Learn More. Här är det ett formativt arbetssätt som ska genomsyra skolorna, och den följs av forskare i ett actionbased forskningsprojekt. Singapore står inför en förändring av skolsystemet. Det har varit alldeles för inriktat på mot tester och examen, vilket innebär en stor stress för elever och föräldrar. Det är ett stort tryck på skolor som anses vara de bästa, kanske akademiskt sätt, och man väljer bort skolor som inte anses ha samma goda rykte. Nu vill ministeriet öppna för ett bredare urval och arbetar under konceptet Every School is a Good School. Alla ska ha en god standard men kanske olika profiler och inriktning, så att alla elever ska känna känna att de får lyckas och att det skapas mer möjligheter för eleverna utifrån deras egen förmåga.
Det är ett litet land, Singapore. Det märks framför allt i kontakten mellan ministeriet och skolledarna. Det påstås att skolorna har en autonomi att bestämma inriktning, men samtidigt så finns klar styrning uppifrån. T.ex. så söker man inte för att bli rektor, man utses till att gå en rektorsutbildning. Om ministeriet anser att man behövs i andra situationer, så flyttas man. Ms Chun hade börjat som lärare, plockats upp till ministeriet för att bl.a. arbeta med kursplaneutveckling. Sen blev hon placerad som rektor för en skola för att återigen lyftas upp till rådgivare åt ministern. Och som vi senare blev varse på lärarutbildningen så placeras även lärare i sina tjänster, åtminstone första året.
Den korta vägen mellan ministeriet och skolledarna tillför även något positivt, Ms Chun träffar rektorerna regelbundet i vidareutvecklingsprogram och ordnar öppna webinars, som även vi blev inbjudna att delta i om vi vill, samt har en twittergrupp för att dela resurser och skapa diskussioner.
Tack vare det lilla landet med korta vägar i organisationen så fungerar ministeriet både som vårt departement, skolverket och skolinspektionen i ett, och det finns förstås många fördelar med det.
Efter kortare lunch på ett närliggande köpcentrum for vi vidare till National Institute of Education, lärarutbildningen i landet.
Här fick vi intressant nog nya titlar, kan ju vara trevligt. Själv har jag fått en plötslig befordran från rektor till projektledare för pedagogisk utveckling. Intressant! Det är inte lätt när titlar och namn skickas tvärsöver jordklotet.
Dessutom konstaterades att både lokala förmågor och vi själva verkar alldeles för vana vid brandlarm, då ingen reagerade när det började tjuta. Alla sitter lugnt kvar och konstaterar att brandlarmet går... Nåja, vi satt på bottenvåningen men direkt utgång till parkeringen så hade det varit något så hade vi snabbt kommit iväg.
Vi fick några presentationer över lärarutbildningen ser ut, vilka olika examen och karriärsvägar det finns. Allt från tvåårig lågstadielärare till PhD och PhEdu. Den senare en mer praktiskt examen än den första, vilket är en klassisk akademisk forskar utbildning. Man kan alltså välja flera olika spår i skolans värld, från specialistlärare till skolledare på olika nivåer, praktiskt och akademisk lärarutbildning. Många titlar blev det...
När man söker till lärarutbildningen så blir man kallad på tester och intervjuer. Blir man utvald så placeras man på en skola under 6-8 månader som adept eller lärarkandidat. Man blir anställd på skolan, får betalt men har inget klassansvar, utan ska få en chans att prova på yrket för att se om det verkligen var det som man tänkte sig. Det blir en del avhopp redan här och man räknar med att de som går vidare verkligen passar för yrket.
Under utbildningen fortsätter den lönen som man hade under prövotiden, det finns inga avgifter på universitetet men böcker och uppehälle kostar, precis som i Sverige.
Utbildningen är olika lång beroende på vilken inriktning man väljer och vilka förutsättningar man har. En del kommer in med en akademisk utbildning och går bara ett år, andra går 2-4 år.
Institutet tillhandahåller även vidareutbildning för lärare, där varje lärare ska ha 100 timmar betald utbildning per år. Vill man läsa en högre examen, t.ex. gå mot en doktorsgrad så får man själv stå för den kostnaden.
Även här på NIE ser vi det nära samarbetet mellan universitet, skolor och företag, för plötsligt öppnas dörren och Bruce Dixon, som vi träffade under en middag i Melbourne, kom in. Han var ändå där och tyckte det var kul att träffa oss igen. Det tyckte vi med, och han följde med oss till nästa intressanta genomgång på NIE. Mer om det i nästa inlägg.
fler skolbesök i Singapore
Eftermiddagen ägnades åt Nan Chuai Primary School, en stor skola med drygt 1800 elever i åldrarna 7-12 år. Överlag är de statliga skolorna mycket stora, och tumregeln verkar vara ju yngre barn desto större skola. Även här inväntar man slutexamen och skolan var tom och öde. Vi kom ju på eftermiddagen så de yngsta eleverna kanske hade gått hem redan.
Klasstorlekarna var ca 30 elever per klass för de yngre eleverna och 40 för de äldre. Och skolan ansåg att tekniken var viktig att använda för att man skulle hinna se och höra alla elever varje dag.
På den här skolan hade man ett utbrett samarbete med alumni, dvs gamla elever som nu pluggar eller arbetar och som kommer in på eftermiddagar och helger för att hålla i extraaktiviteter för eleverna.
Skolans tider var 7.30 - 13, och sen extraaktiviteter på det. Det finns ingenting som påminner om fritidshem utan eleverna går hem till föräldrar eller hemhjälper. Lärarna slutar vid 16-17 -tiden, så eftermiddagarna ägnades åt personalutveckling och planering.
Skolan styr lärarnas personalutveckling utifrån den enskilde lärarens behov för att möta skolans mål.
Man har skapat något som de kallar Seamless Learning Program där man kombinerar 1-1 med ett rörligt/mobiliserat lärande (mobilised curriculum). Vi fick t.ex. se hur man använder smartphones för att eleverna ska dokumentera och reflektera över sitt lärande. Bl.a. användes en app för enkla animeringar där eleverna skulle beskriva en process som de lärt sig, och som automatiskt delades med läraren.
Skolan står för all teknisk utrustning, så datorer, plattor och smartphones fanns tillgängligt att använda.
Vi fick träffa rektorn på skolan som berättade om visioner och mål, och sedan ta del av lärares praktiska användning av program och teknisk utrustning. Ett intressant men svårförståeligt program användes i modermålsundervisningen i kinesiska. Eleverna kunde leka sig till kunskap, använda uppläsning, inläsning, bilder och ljud för att lära sig tecken och meningar.
Engelska är det gällande språket i skolan men det är obligatoriskt för eleverna att läsa modersmål som kinesiska (mandarin), Bahasa Melayu (malajsiska) och tamil (i vissa fall hindi).
Skolan har ett samarbete med forskare vid universitetet som följer verksamheten, de arbetar med flera olika företag för att hitta nya lösningar och metoderna, men söker sig även utomlands för att hitta samarbetsskolor. Bl.a. arbetar de med finska skolor i digitala story-telling projekt inom NO-ämnen. Det var spännande och något jag gärna följer upp vid ett annat tillfälle!
På skolan har de även byggt upp en IT-plan, eller eget curriculum, för elevernas kunskapsutveckling. I år 1-2 så kallas det Exposure phase. Eleverna ska lära sig använda datorn i skolan, grundläggande program osv.
år 3-4 är Experimental phase. Hur kan programmen användas i undervisningen? Allt från ämnesövergripande excel med datainsamling, diagram och presentationer till appar och pedagogiska program. I år 5-6 så är det Enhancement phase, förbättring eller födjupning. Något jag tolkar som att IT ska användas för att öka elevernas resultat och kunskaper.
Några tankar jag gärna tar med mig från skolan är deras modell för att eleverna ska utvärdera sitt arbete: Inför varje moment så skriver eleverna själva vad de redan kan, vad de vill lära sig och senare vad de lärt sig. De fick en enkel modell där de fyllde i
I know...........................................
I wonder .......................................
I learned.........................................
Snabbt lätt och enkelt att utvärdera!
Dessutom levde skolan efter filosofin att om en lärare misslyckas med en lektion så är det inte fel på läraren utan på upplägget/designen på lektionen. Ett bra avslut som lyfter fram lärarens vilja och förmåga att utveckla sitt arbetssätt.
Klasstorlekarna var ca 30 elever per klass för de yngre eleverna och 40 för de äldre. Och skolan ansåg att tekniken var viktig att använda för att man skulle hinna se och höra alla elever varje dag.
På den här skolan hade man ett utbrett samarbete med alumni, dvs gamla elever som nu pluggar eller arbetar och som kommer in på eftermiddagar och helger för att hålla i extraaktiviteter för eleverna.
Skolans tider var 7.30 - 13, och sen extraaktiviteter på det. Det finns ingenting som påminner om fritidshem utan eleverna går hem till föräldrar eller hemhjälper. Lärarna slutar vid 16-17 -tiden, så eftermiddagarna ägnades åt personalutveckling och planering.
Skolan styr lärarnas personalutveckling utifrån den enskilde lärarens behov för att möta skolans mål.
Man har skapat något som de kallar Seamless Learning Program där man kombinerar 1-1 med ett rörligt/mobiliserat lärande (mobilised curriculum). Vi fick t.ex. se hur man använder smartphones för att eleverna ska dokumentera och reflektera över sitt lärande. Bl.a. användes en app för enkla animeringar där eleverna skulle beskriva en process som de lärt sig, och som automatiskt delades med läraren.
Skolan står för all teknisk utrustning, så datorer, plattor och smartphones fanns tillgängligt att använda.
Vi fick träffa rektorn på skolan som berättade om visioner och mål, och sedan ta del av lärares praktiska användning av program och teknisk utrustning. Ett intressant men svårförståeligt program användes i modermålsundervisningen i kinesiska. Eleverna kunde leka sig till kunskap, använda uppläsning, inläsning, bilder och ljud för att lära sig tecken och meningar.
Engelska är det gällande språket i skolan men det är obligatoriskt för eleverna att läsa modersmål som kinesiska (mandarin), Bahasa Melayu (malajsiska) och tamil (i vissa fall hindi).
Skolan har ett samarbete med forskare vid universitetet som följer verksamheten, de arbetar med flera olika företag för att hitta nya lösningar och metoderna, men söker sig även utomlands för att hitta samarbetsskolor. Bl.a. arbetar de med finska skolor i digitala story-telling projekt inom NO-ämnen. Det var spännande och något jag gärna följer upp vid ett annat tillfälle!
På skolan har de även byggt upp en IT-plan, eller eget curriculum, för elevernas kunskapsutveckling. I år 1-2 så kallas det Exposure phase. Eleverna ska lära sig använda datorn i skolan, grundläggande program osv.
år 3-4 är Experimental phase. Hur kan programmen användas i undervisningen? Allt från ämnesövergripande excel med datainsamling, diagram och presentationer till appar och pedagogiska program. I år 5-6 så är det Enhancement phase, förbättring eller födjupning. Något jag tolkar som att IT ska användas för att öka elevernas resultat och kunskaper.
Några tankar jag gärna tar med mig från skolan är deras modell för att eleverna ska utvärdera sitt arbete: Inför varje moment så skriver eleverna själva vad de redan kan, vad de vill lära sig och senare vad de lärt sig. De fick en enkel modell där de fyllde i
I know...........................................
I wonder .......................................
I learned.........................................
Snabbt lätt och enkelt att utvärdera!
Dessutom levde skolan efter filosofin att om en lärare misslyckas med en lektion så är det inte fel på läraren utan på upplägget/designen på lektionen. Ett bra avslut som lyfter fram lärarens vilja och förmåga att utveckla sitt arbetssätt.
Skolsystemet i Singapore och första skolbesöket
På plats i Singapore, vårt sista stopp på resan.
Två skolbesök stod på programmet och vi började på Crescent girls' school, en skola för flickor i ålder 12-16 år.
En mycket entusiastisk, rolig och inspirerande rektor inleder med en presentation sin egen skolan samt av skolsystemet i Singapore. Eleverna börjar i första klass när de är 7 år och går i primary school i 6 år. Därefter följer nationella tester som bestämmer inriktningen för elevernas fortsatta skolgång. Ett snabbspår med akademisk inriktning som slutar med A-levels eller IB och fortsatta akademiska studier, ett praktiskt inriktat spår där eleverna efter avslutat skolgång kan gå ut i arbetslivet, eller ett mellanspår på fyra år där man först siktar på Singapores motsvarighet till engelska GSCE, eller O-levels för att sedan kunna läsa in junior collage, gymnasium, och A-levels som leder mot universitetet eller mot polytech som är en yrkesinriktad högskoleutbildning. Det finns stickspår som gör att eleverna kan byta inriktning under skolgången om de inte klarade det programmet som valts, eller om eleven mognade sent och skolan bedömde att de skulle klara en annan inriktning.
Hela skolsystemet är mycket testinriktat, det är slutexamen på läsåret, nationella examen för vidare skolgång och universitetsintagning. Man har från ministeriehåll börjat inse att eleverna lever under en stor press och stress inför alla tester, liksom föräldrarna, och försöker att förändra systemet så de styr bort från alla tester. Det kan bli spännande att följa.
Skoldagen är från 8.30-13.30, sen erbjuds extraundervisning till 14.30 eller 15.00. Efter det är det många föräldrar som köper in tutors, dvs extra lärare i hemmet för att eleverna ska klara skolan med högsta betyg.
För att föröka råda bot på examenshysterin, försöker man förändra synen på hela skolsystemet. Regeringens mål är:
- Every school is a good school! Vilken skola passar ditt barn? Olika skolor kan ha olika profiler .
- Every student is an engaged learner. Här har man sedan 2006 arbetat med TLLM - se nedan.
- Every teacher is a caring educator. Skolorna har ett social uppdrag utöver undervisning.
- Every parent is a supportive partner. Föräldrarna är en viktig ingrediens i sitt barns utbildning.
TLLM - Teach Less, Learn More. I ett land som Singapore som så tydligt är influerade av det asiatiska tänkandet runt skola, insåg man i början av 2000-talet att för att komma vidare i utbildningssystemet måste man komma bort från tänket att eleverna ska lära sig av läraren, och själva ta ett större ansvar för sitt lärande. Läraren ska alltså undervisa mindre enligt den gamla korvstoppningsmetoden, och få eleverna att lära sig mer genom engagemang och eget intresse. Läs mer här: http://www3.moe.edu.sg/bluesky/tllm.htm
Den här övergången har inte varit lätt för lärarna, rektorn på Crescent school menar att lärare undervisar som de själva har blivit undervisade och att de är oroliga för förändringar och över arbetsbelastningen det kan innebära att förändra sin undervisningsmetod. Hon menade också att TLLM inte bara är en akademisk förändring av skolsystemet utan omfattar även värden och etik. Överhuvudtaget så ser man i samhället hur man från regeringshåll försöker sprida värderingar och stolthet över sin unga nation, de firade sin 48e nationaldag helgen innan vi dök upp. Landet är litet och närheten mellan ministeriet och skolan är tydlig, vilket vi inte minst fick uppleva på vårt besök där. Mer om det i ett annat inlägg.
Crescent girls' schoool till hör futureschools@singapore, en lite grupp av 8 skolor som ministeriet satsar på att utveckla IKT och nya pedagogiska metoder i undervisningen. De har en holistisk inriktning på implementeringen av ny teknik: det är inte tekniken som är det viktiga, det är pedagogiken! Man ska inte använda tekniken för teknikens egen skull, utan den ska ha ett syfte. Och det ska finnas i hela skolan, dvs inte bara bland ett fåtal entusiastiska lärare.
Det här gillade jag! Mina tankar fullt ut.
Rektorn hänvisade också till 5E för användning av IKT:
- Exchange
- Enrich
- Enhance
- Extens
- Empower
Och för alla er som känner igen Puentaduras SAMR-modell så kan ni se likheter med 5E. Det handlar alltså inte om att byta en bok eller ett papper mot en dator för att allt ska bli bra, det gäller att att tekniken ska leda till något nytt och förändrat, en ny pedagogik.
Eleverna i skolan uppmuntras att köpa en egen dator/lärplatta. Skolan bestämmer inför varje ny årskurs som början vilket verktyg som ska rekommenderas. Det finns inget krav att eleverna måste ha en egen enhet, men det blir ett underförstått krav, förstås. Skolan tillhanda håller ingen elevdator, däremot finns servicetekniker och alla programvaror tillgängliga på skolan så eleverna får gratis hjälp och installation på plats.
Skolan har inrättat lärcentra i skolan. Vi fick se fantastiska studios med 3D TV för NO-undervisning, filmstudio och ett dramarum med inpelningsmöjligheter som även användes för lärarnas vidareutbildning, föreläsningar kunde spelas in och delas på webben med andra skolor.
Vi fick inte möte eleverna på den här skolan, slutexamen stod för dörren och alla var stressade. Vi kikade in i ett klassrum där undervisning pågick och eleverna satt i grupper med sina datorer framme medan redovisning pågick vid tavlan.
När vi jämförde hur lärcentra användes på Silverton primary school i Melbourne, där eleverna själva valde att använda den teknik de tyckte att de ville arbeta med för redovisninga osv., så används de helt annorlunda på Crescent school. Läraren väljer vilken teknik och metod som ska användas, och är det filminspelning så går hela klassen dit, är det drama så har hela klassen drama. Jag kan hålla med om att det kan vara en bra metod när man lär sig använda de olika teknikerna, en genomgång av metod och teknik, användning av den samma, men sen måste eleverna också kunna välja hur de vill använda tekniken och vilken metod de vill använda för att redovisa sin kunskap. Två helt olika tänk helt enkelt, och ni förstår säkert att jag
blev än mer imponerad av Silvertons modell, där elevansvaret var stort.
När vi pratade med några lärare och assisterande rektorer på skolan så tyckte jag att de tankar och visioner som rektorn pratat sig varm om, och som vi också hörde om på ministeriet, (senare inlägg) så märktes det att de fina orden inte riktigt genomsyrat hela verksamheten. Det är helt enkelt svårt att förändra ett system!
Två skolbesök stod på programmet och vi började på Crescent girls' school, en skola för flickor i ålder 12-16 år.
En mycket entusiastisk, rolig och inspirerande rektor inleder med en presentation sin egen skolan samt av skolsystemet i Singapore. Eleverna börjar i första klass när de är 7 år och går i primary school i 6 år. Därefter följer nationella tester som bestämmer inriktningen för elevernas fortsatta skolgång. Ett snabbspår med akademisk inriktning som slutar med A-levels eller IB och fortsatta akademiska studier, ett praktiskt inriktat spår där eleverna efter avslutat skolgång kan gå ut i arbetslivet, eller ett mellanspår på fyra år där man först siktar på Singapores motsvarighet till engelska GSCE, eller O-levels för att sedan kunna läsa in junior collage, gymnasium, och A-levels som leder mot universitetet eller mot polytech som är en yrkesinriktad högskoleutbildning. Det finns stickspår som gör att eleverna kan byta inriktning under skolgången om de inte klarade det programmet som valts, eller om eleven mognade sent och skolan bedömde att de skulle klara en annan inriktning.
Hela skolsystemet är mycket testinriktat, det är slutexamen på läsåret, nationella examen för vidare skolgång och universitetsintagning. Man har från ministeriehåll börjat inse att eleverna lever under en stor press och stress inför alla tester, liksom föräldrarna, och försöker att förändra systemet så de styr bort från alla tester. Det kan bli spännande att följa.
Skoldagen är från 8.30-13.30, sen erbjuds extraundervisning till 14.30 eller 15.00. Efter det är det många föräldrar som köper in tutors, dvs extra lärare i hemmet för att eleverna ska klara skolan med högsta betyg.
För att föröka råda bot på examenshysterin, försöker man förändra synen på hela skolsystemet. Regeringens mål är:
- Every school is a good school! Vilken skola passar ditt barn? Olika skolor kan ha olika profiler .
- Every student is an engaged learner. Här har man sedan 2006 arbetat med TLLM - se nedan.
- Every teacher is a caring educator. Skolorna har ett social uppdrag utöver undervisning.
- Every parent is a supportive partner. Föräldrarna är en viktig ingrediens i sitt barns utbildning.
TLLM - Teach Less, Learn More. I ett land som Singapore som så tydligt är influerade av det asiatiska tänkandet runt skola, insåg man i början av 2000-talet att för att komma vidare i utbildningssystemet måste man komma bort från tänket att eleverna ska lära sig av läraren, och själva ta ett större ansvar för sitt lärande. Läraren ska alltså undervisa mindre enligt den gamla korvstoppningsmetoden, och få eleverna att lära sig mer genom engagemang och eget intresse. Läs mer här: http://www3.moe.edu.sg/bluesky/tllm.htm
Den här övergången har inte varit lätt för lärarna, rektorn på Crescent school menar att lärare undervisar som de själva har blivit undervisade och att de är oroliga för förändringar och över arbetsbelastningen det kan innebära att förändra sin undervisningsmetod. Hon menade också att TLLM inte bara är en akademisk förändring av skolsystemet utan omfattar även värden och etik. Överhuvudtaget så ser man i samhället hur man från regeringshåll försöker sprida värderingar och stolthet över sin unga nation, de firade sin 48e nationaldag helgen innan vi dök upp. Landet är litet och närheten mellan ministeriet och skolan är tydlig, vilket vi inte minst fick uppleva på vårt besök där. Mer om det i ett annat inlägg.
Crescent girls' schoool till hör futureschools@singapore, en lite grupp av 8 skolor som ministeriet satsar på att utveckla IKT och nya pedagogiska metoder i undervisningen. De har en holistisk inriktning på implementeringen av ny teknik: det är inte tekniken som är det viktiga, det är pedagogiken! Man ska inte använda tekniken för teknikens egen skull, utan den ska ha ett syfte. Och det ska finnas i hela skolan, dvs inte bara bland ett fåtal entusiastiska lärare.
Det här gillade jag! Mina tankar fullt ut.
Rektorn hänvisade också till 5E för användning av IKT:
- Exchange
- Enrich
- Enhance
- Extens
- Empower
Och för alla er som känner igen Puentaduras SAMR-modell så kan ni se likheter med 5E. Det handlar alltså inte om att byta en bok eller ett papper mot en dator för att allt ska bli bra, det gäller att att tekniken ska leda till något nytt och förändrat, en ny pedagogik.
Eleverna i skolan uppmuntras att köpa en egen dator/lärplatta. Skolan bestämmer inför varje ny årskurs som början vilket verktyg som ska rekommenderas. Det finns inget krav att eleverna måste ha en egen enhet, men det blir ett underförstått krav, förstås. Skolan tillhanda håller ingen elevdator, däremot finns servicetekniker och alla programvaror tillgängliga på skolan så eleverna får gratis hjälp och installation på plats.
Skolan har inrättat lärcentra i skolan. Vi fick se fantastiska studios med 3D TV för NO-undervisning, filmstudio och ett dramarum med inpelningsmöjligheter som även användes för lärarnas vidareutbildning, föreläsningar kunde spelas in och delas på webben med andra skolor.
Vi fick inte möte eleverna på den här skolan, slutexamen stod för dörren och alla var stressade. Vi kikade in i ett klassrum där undervisning pågick och eleverna satt i grupper med sina datorer framme medan redovisning pågick vid tavlan.
När vi jämförde hur lärcentra användes på Silverton primary school i Melbourne, där eleverna själva valde att använda den teknik de tyckte att de ville arbeta med för redovisninga osv., så används de helt annorlunda på Crescent school. Läraren väljer vilken teknik och metod som ska användas, och är det filminspelning så går hela klassen dit, är det drama så har hela klassen drama. Jag kan hålla med om att det kan vara en bra metod när man lär sig använda de olika teknikerna, en genomgång av metod och teknik, användning av den samma, men sen måste eleverna också kunna välja hur de vill använda tekniken och vilken metod de vill använda för att redovisa sin kunskap. Två helt olika tänk helt enkelt, och ni förstår säkert att jag
blev än mer imponerad av Silvertons modell, där elevansvaret var stort.
När vi pratade med några lärare och assisterande rektorer på skolan så tyckte jag att de tankar och visioner som rektorn pratat sig varm om, och som vi också hörde om på ministeriet, (senare inlägg) så märktes det att de fina orden inte riktigt genomsyrat hela verksamheten. Det är helt enkelt svårt att förändra ett system!
onsdag 14 augusti 2013
Resdag - mot ekvatorn and beyond!
Onsdagen är en resdag igen. Förmiddagsflyget blev lunchflyg på grund av förseningar i flygtrafiken. Planen hade svårt att landa i den hårda blåsten!
Tack vare dagflyg finns många möjligheter till möten, tankeutbyte och reflektioner. Det är spännande att se hur gruppen sakta förändras, nya dialoger skapas och relationer byggs upp.
Det är svårt att föreställa sig hur långt det är till Australien. Vi flyger från Melbourne till Singapore på 8 timmar. Att ta sig tvärs över dem stora kontinenten tar fem timmar och allt vi ser från flygplanet är tom, röd vildmark. Inte en väg, inte ett samhälle. Tomt! Fantastiskt.
Så tar vi ett skutt över linjen igen. Och plötsligt befinner vi oss på norra halvklotet igen. Men bara precis, 18 mil norr om ekvatorn. 1 grad N.
Och vi har rest från vårvinter till högsommar.
Fler skolbesök i Melbourne, sista dagen DownUnder
Andra dagen på skolbesök i Melbourne gav vi oss av till Silverton Primary School och blev även här varmt välkomnade av rektor och bitr.rektorer.
Silverton befinner sig även de i den fattigare delen av Melbourne, om än helt på andra sidan staden än där vi var i går. 65% av eleverna har en annan nationell hemvist.
Liksom i Dallas Brooks arbetade man i åldersblandade hemvist, med likartade lärmiljöer. Mellan 80 och 130 elever kunde dela på ett stort rum, där genomgångar och aktiviteter pågick samtidigt i olika hörn. Utöver hemvisten fanns även fyra lärcentra, med olika tema. Ett handlade om rymden, ett upplevelse centrum med både böcker på temat, planscher, bilder och en storbild med kinekt fanns tillgänglig. Eleverna lärde sig om temat samtidigt som de fick lära sig att styra t.ex. Google Earth med hela kroppen, programmera och koda så att de finn nya styrsystem. Det fanns ett mediecenter med tv- och radiostudio, där eleverna spelade in aktuella händelser som sänds både i realtid som inspelat så att förälder kan ta del av skolans arbete. Ett NO-avdelning hade anlagt dammar så att man kunde studera de aquatiska livsvillkoren. De hade även köksträdgårdar där varje hemvist odlade grönsaker som sedan kan lagas till i köket som fanns i hemvistet. Skolan hade även en liten griskulting, två lamm, en get och några höns.
När vi var där fick vi även ett smakprov på den show som snart ska sättas upp av eleverna. Orkestern spelar "Singing in the Rain", elever sjunger tillsammans med skolbandet ur musikalen Annie: "The sun will come out tomorrow". Mycket passande för en stad som enligt egen utsago byter årstid fyra gånger om dagen.
Som jag tidigare beskrivit om Dallas Brooks, så är strukturen på lektionen tydlig och gemensam för hela skolan. När man arbetar i en stor, öppen hemvist är det ett måste för eleverna att känna sig trygga i strukturen. De vet vad ska hända, hur lektionen kommer att se ut, när den är lärarledd och när det är enskilt arbete. Det är inte konstigt att arbeta i grupper efter förmåga. I en klass vi besökte såg vi fyra elever som arbetade med en universitetsstudent i avancerad matematik, mitt i salen bland alla andra. På skolan fanns även elever i behov av särskilt stöd, och de klarade av, trots en ganska svår autism t.ex., att fungera i miljön. Struktur är nyckelordet här.
Det många av oss reagerade på var ljudnivån i hemvistet. Det pratades överallt och med hundra elever på en begränsad yta så tror jag det blir ganska tröttsamt i längden.
De olika lärcentra som delvis beskrivits, är utspridda över skolan, några fristående, andra som en del av ett hemvist. Eleverna rör sig mellan dem utifrån vilken uppgift de ska arbeta med och vilken modell de valt för sin redovisning. Äldre elever lär yngre elever att hantera tekniken. Skolan använder många olika tekniska lösningar. Det var interaktiva tavlor, tv med touchscreen, laptops, desktops, surface och iPads. Och de finns tillgängliga och används utifrån elevernas behov. Det är långt fler än en device per elev, rektorn kallade det 1-to-many.
Alla arbetar inquirebased. De små barnen väljer områden utifrån eget intresse, de stora eleverna får ett tema som de ska arbeta med, och väljer själva metod och redovisningsform. Här var allt tillåtet: papper, penna, färger, filmer, radio, bildspel osv.
På skolgården finns Wii-spel, kinekt mm för eleverna att använda på rasterna. En gång i veckan är det disco på lunchrasten, och det är förstås eleverna själva som sköter om det.
Vi fick även chans att prata med lärare om hur de använder One-Note i planering och uppföljning, olika tekniska lösningar i klassrummet mm.
I båda skolorna vi besökt i Melbourne pratar man mycket om den individuella utvärderingen och uppföljningen av elevernas lärande. I lärarrummet på Silveton täcks en vägg av elegans senaste resultat, allt färgkodat och mycket tydligt. Båda skolorna letar efter elevernas utvecklingszon, ZPD, och anpassar planeringen och gruppindelningen efter det. Regelbundna uppföljningsmöten, elevernas egna utvärderingar och lärarnas gemensamma ansvar för samtliga elever i hemvistet tillsammans med en tydlig ledare med en klar vision känns som framgångskonceptet för att lyckats långt över förväntat.
Eftermiddagen tillbringades i maktens boningar. Vi for till delstatens regeringskvarter, och Victoria Office of Education, där vi fick förmånen att träffa Wayne Craige, school advisor, som pratade om "Leadership in a self-improving system" och accoutability i skolor i Victoria.
En sak fastnade hos mig, det är inte första gången jag hör det, det är säkert inte hans ord med jag tycker att det är viktiga tankar:
What is Accountability:
What are you teaching?
How are you teaching?
How do you know learning is happening?
Wayne Craige pratade mycket om lärarna, hur viktiga lärarna är för verksamheten, och nog märktes det att han varit rektor och känner sina skolor väl:
"Ett system kan aldrig bli bättre än sina lärare
Enda sättet att förbättra resultatet är att förbättra instruktionerna/lärandet"
Skolorna i Australien är autonoma, dvs det är rektorn som styr över hela verksamheten, hur arbetet ska läggas upp och vilka metoder som ska användas. Hela anslaget läggs ut på skolan, delstaten har ett uppföljningsansvar, men den lokala styrelsen tillsätter rektor i kommittéer om 3 representanter från skolan och 2 från delstaten, alternativt regionen.
Rektor anställer sina lärare på motsvarande sätt som i Sverige, men lärarlönerna sätts enligt ett tariffsystem motsvarande det vi hade i Sverige när skolan var statlig. Lärare har en möjlighet att förbättra lönerna genom att ta på sig olika former av ledarskap i skolan.
Craige stack ut hakan lite i den svenska skaran då han menade att "Performance pay has no impact", dvs individuell lönesättning har ingen effekt alls på elevernas resultat, utan kan däremot vara kontraproduktivt. Jag tror inte vårt resesällskap höll med på alla punkter där.
Tillbaka på hotellet samlades vi allihop för lite gemensam reflektion över våra dagar i Australien, med det blandade sällskap vi är finns många åsikter och tankar, och det är viktigt att fånga upp diskussionerna och lyfta fram både gemensamma ståndpunkter men också det som skiljer oss. Vi representerar så olika funktioner inom skolans värld och vi måste få en möjlighet att mötas på neutral mark ibland för att hitta det som kan lyfta vår verksamhet i Sverige.
ATC21S och Hattiefnattar
För att fortsätta där jag slutade:
ATC21S. Atc21c.org
Assessments & Teaching of 21st Century Skills.
Prof Esther Care och prof Patrick Griffin
Vi började diskussionen utifrån VARFÖR det är viktigt med 21st century skills. Grunden är väl att det är ett område där det finns arbetstillfällen, men inte tillräckligt många som kan anställas. Microsoft har ca 10000 lediga jobb som inte kan besättas, och enbart i Stockholmsområdet finns 20000 arbetstillfällen inom IT-sektorn som saknar sökanden, enligt Prof Uno Fors på DSV, SU. Det behövs ett skifte inom utbildningssektorn som kan svara mot den arbetsmarknaden vi ser framöver.
Det här ett problem över hela världen och förändringen är nödvändig, men våra traditionella mätsystem i skolan kan inte mäta de förmågor som är nödvändiga för framtida arbetsuppgifter. Ett skifte är på gång och PISA har annonserat att de 2015 kommer att börja mäta kollaboration, samarbetsförmåga, hos eleverna.
Vid universitetet i Melbourne arbetar forskarna tillsammans med organisationer och företag för att hitta nya mätmetoder för 21st century skills. Tillsammans med Intel, Cisco och Microsoft försöker de hitta sätt som kan användas för att fortlöpande och formativt följa elevernas utveckling inom dessa områden. I arbetet finns även PISAs ansvariga samt representanter för länder runt om i världen. Både länder som lyckas bra i PISA men även de som inte har så bra resultat, länder som har en stark vilja till förändring samt länder som har ett stort inflytande över utformningen av testerna finns bland dem. Att de är spridda över världen innebär också att testerna kan prövas i olika kulturella kontexter, något som visat sig vara avgörande för att kunna jämföra resultat från olika länder/kulturer.
Forskargruppen har valt att arbeta med några av förmågorna och det vi fick se var således kollaboration, samarbetsförmåga. I testet ingår även ett lärmoment, eleverna ska samtidigt som de testas lära sig någon runt det ämnet som de arbetar med. För tillfället finns 17 olika ämnesområden, allt från poesi, isbjörnarnas utsatta situation, till praktisk problemlösning i fysik. Eleverna arbetar två och två där den enda interaktionen sker genom datorer. De kan således befinna sig i olika delar av världen eller sitta i olika rum. I uppgiften ingår att de ska lösa ett problem tillsammans där informationen kan se olika ut för de två. De måste alltså kommunicera bl.a. genom en chattfunktion, tillsammans pröva olika metod och lösningar för att nå ett resultat. Att söka information ur texter, leta sig fram på olika webbsidor, kunna värdera i information och förstå i vilket sammanhang informationen kan finnas är viktiga ingredienser i uppgiften. Ett antal frågor ska besvaras, och man mäter, förutom det faktiska svaret, hur många klickar eleverna använder för att komma fram till det, man ser var man letar och värderar hur chatten används. Löstes problemet ensidigt eller kom man gemensamt fram till svaret?
Man menar således att en kollaborativ problemlösning innehåller kognitiva förmågor likväl som sociala, och mätmetoderna måste omfatta alla dessa.
Det var otroligt intressant och jag kände det som om jag såg in i framtiden och hur formativa bedömningar för 21C skills skulle kunna utformas.
Sedan kom vi det den punkten på programmet som många av oss såg som en av höjdpunkterna: ett möte med John Hattie. Ja, vad ska jag säga? Lite "star-struck" blir man allt. Först prof Ester Care och prof Patrick Griffin, sedan Hattie. Det slår gnistor om oss, det blir lite elektrisk kortslutning i hjärnan efter en timme i sen senares sällskap, och jag kunde bara tänka på Tove Janssons Hattifnattar som sprider elektriska urladdningar runt om kring sig. Hattiefnattar...
John Hattie inledde med lite prat om sin metaforsking, om det han ser ser leder till förändring och om missuppfattningar om hans forskning som grasserar, tolkningar av materialet som leder till felaktiga slutsatser. Det blev också en lång dialog med många frågor från oss. Fick vi reda på något nytt? Nej, kanske inte, om vi läst på innan vilket många förstås har gjort. Lite skratt över att han innan boken Visible Learning skrivit 10 böcker som ingen hört talas om. Att det är nya böcker på gång och att han när en hemlig längtan om en bok med titeln "Harry Potter och det formativa lärandet". Det vore något!
Ganska trötta, uppfyllda och höga av upplevelser begav vi oss till en gemensamt samkväm där vi under middagen fick höra Bruce Dixon prata på området 21C skills. Lika intressant som eftermiddagen trots att hjärnan började närma sig overload. Kvällen var dock inte slut än för oss i Sigtuna, det fanns ett behov att tillsammans sitta ner och reflektera över vad vi sett och hört. Sammanfatta lite, punkta ner några områden som är intressanta för oss att arbeta vidare med och börja fundera på hur vi ska gå vidare i vår kommun.
Gissa om jag somnade snabbt efter det!
Visste ni förresten att Australiens nuvarande utbildningsminister heter Peter Garrett och var sångare i Midnight Oil när det begav sig. Vem har inte hört Beds on Fire?
tisdag 13 augusti 2013
Trollkarlens stad och Hattifnattar
.Oz. DownUnder. Kärt barn har många namn. Skolforskningens huvudstad? Dagen då vi blev äntligen Hattiefierade.
Dagen, som skulle bli en lååång och intressant dag, började med besök på Dallas Brooks Primary School. Området heter Dallas, då det byggdes upp av Ford som etablerade en fabrik i området och behövde bostäder till sina arbetare. Idag bor många invandrare och flyktingar i området. Från att ha haft ett övervägande turkiskt elevunderlag har skolan 65% arabsiktalande elever och 29% turkiskttalande, resten representerar många andra språk, endast 6% har engelska som sitt första språk. 70-80% av föräldrarna är arbetslösa och området anses vara det fattigaste i Melbourne. Trots detta har man lyckat att få bra resultat som ligger betydligt högre än förväntat.
När vi körde in i området hittade vi endast en gammal nerlagd skola, det blev en intressant start minsann. Till spänningen under resan hörde även den skraltiga lilla buss vi åkt runt i. Obefintlig fjädring, underredet skrapar i vägbulor och dörren lyckades fastna i öppet läge mot trottoarkanten så vi fick "burka" dvs hänga oss åt ena sidan i bussen så den skulle luta ut från trottoaren. Det hjälpte dock inte utan bussen fick evakueras. Anekdoter att komma ihåg när vi väl är hemma igen.
Efter några telefonsamtal lokaliserades en nybyggd skola i närheten, och vi kunde äntligen sträcka på benen igen.
Vi fick, som vanligt, ett mycket varmt välkomnande. Rektor, två assisterande rektorer samt en lärcoach berättade om skolan. Den var som sagt alldeles nybyggd efter att ha slagits ihop med en annan skola i området. De har 490 elever i åldrarna 5-11 år. Och tar även emot 180 barn 6 mån - 5 år. De bygger mycket på ett gott samarbete med föräldrar och byggde därför in ett stor kök i skolan som samhället runt omkring ska kunna nyttja. Skollunch serveras dock inte, utan alla elever i Australien har lunchmat med sig. Då området är mycket flyktingtätt med en stor flyktinganläggning i området där bl.a. Många båtflyktingar från Afganistan kommer in, samarbetar skolan med organisationer som Röda Korset mm.
Skolan har en intressant planlösning, vilket vi även kunde se på andra skolor. De arbetar i storklasser: 1-2, 3-4, 5-6, där 1-2 har ett hus, 3-4 ett annat osv. Huset har en öppen planlösning, ett stort rum i mitten och några mindre fördelade runt om. Till varje hus hörde även ett lärararbetsrum. Dagen och lektionerna är mycket strukturerade, samling med mentor i 10-15 min, sen går man tilld en lärare som håller lektionen som elevgruppen ska ha. Eleverna följs ständigt upp genom assessments, lärarlaget diskuterar hur eleverna ligger till och delar in dem i lämpliga grupper efter förmågor. Hela lärarlaget har ansvar för eleverna i sitt hus.
Nyanlända elever har en förberedelse grupp i skolan, där man går varje förmiddag tills lärarna anser att det är dags att gå tillbaka till sin klass. Eftermiddagarna tillbringas med kamraterna i klassen. Om en elev är duktig i matematik kan den arbeta med klassen i det ämnet och bara ha engelska i förberedelsegruppen. Hela skolan arbetar medvetet med språket och det finns lärare i skolan som talar samma språk som de största elevgrupperna gör, t.ex. arabiska, turkiska men även nepalesiska.
Varje lektion har samma upplägg: gemensam genomgång, arbete enlig individuellt behov i smågrupper, med lärare eller på egenhand. Datorer och lärplattor finns tillgängliga och eleverna arbetar i olika stationer med de uppgifter som de ska. Det är lugnt, ganska pratigt då mycket bygger på kommunikation och samarbete och lokalerna är öppna. Samma struktur på samtliga lektionen gör att eleverna är lugna då de känner igen sig under och vet vad som förväntas av dem. Eleverna sätter upp mål tillsammans med läraren som utvärderas efter 4-6 veckor. Eleverna väljer själva hur de vill redovisa.
Vi fick gå runt i de olika klasserna, prata med elever och lärare. Det var gott om tid för frågor och diskussioner, både i klassrummen och efteråt i lärarrummet då personalen svarade på alla frågor vi hade. Mycket uppskattat!
Lärares har en schemalagd arbetstid på 38 tim/v. Undervisningstid är 25 tim/ vecka, lika mycket som eleverna. I arb.tiden ingår 1 tim enskild planering samt 2 tim per lärargrupp per vecka. Övrig tid: 1 em datagenomgång med analys av elevernas resultat, 1 em prof.developement, 1 em datorarbete. Sen blir det arbete hemma med admin, för- o efterarbete.
Efter lunchen for vi vidare till University of Melbourne där vi fick en forskningseftermiddag med Ester Care och Patrick Griffin som berättade och visade sitt arbete med ATC21S, assessments & teaching of 21 century skills. Ett mycket intressant område där de använder datorspelets pedagogik för att, i det området vi fick se, mäta samarbetsförmågan, collaboration, mellan studenter. Läs mer här: http://atc21s.org/
Det blev ett långt inlägg detta, och ännu är jag int klar med dagen, så fortsättning följer i nästa inlägg!
söndag 11 augusti 2013
Vilodag och resdag
Lördag och söndag är våra res- och vilodagar. Vi åkte från hotellet kl 15 på lördag em, och innan dess fick vi tid för oss själva. Några gick på stan, andra tränade eller passade på att jobba undan lite hemifrån. Jag åkte tillsammans med två medresenärer på en tur ut på landsbygden under några timmar. Vi passerade flera vingårdar och fick sen beundra tappra surfare som i det kalla vintervattnet väntade på den perfekta vågen som slog in mot den svara lavasandsstranden.
Vi anlände sent på lördagkväll i Melbourne där vi fick en hel söndag för oss själva.
Det finns inte mycket att skriva om så jag bjuder på några bilder istället:
Hela gänget vid Botany Downs gymnasieskola.
På Ferguson Intermediate blev vi traditionellt välkomnade med blommor.
En gråmulen lördagsmorgon i Viaduct Harbour.
Gammalt och nytt blandas i Auckland.
Stora fält av vinstockar.
Här odlas Merlot.
Vacker svart strand vid Muriwai.
Yarra River flyter genom staden, gråbrun av sediment på väg ut i bukten.
Vi tre från Sigtuna promenerade runt stan, i ett svalt och blåsigt Melbourne. Först ut var ett besök på marknaden.
Även här blandas gammalt och nytt. Staden är uppbyggt i ett enkelt rutverk, så det är lätt att hitta.
En fin gammal arkad med små butiker.
Högsta bostadshuset på södra halvklotet. Dit åkte vi upp!
On topp of the world! Tony och Johan 88 våningar upp.
Utsikt över gamla olympiska stadion, från OS 1956. Största arenan rymmer 100 000 åskådare och är nu en cricketplan.
Vi är nästan vid världens ände...
fredag 9 augusti 2013
Många och intressanta möten en fredag i Auckland
Eftersom vi älskar möten, ny information, samtal och diskussioner begav vi oss en timme före utsatt tid till Microsofts kontor, där vi skulle komma att tillbringa hela dagen. Microsoft är en av tre arrangörer av resan ( övriga är Upplands Väsby kommun och Lärarnas Riksförbund) och ställer sina lokaler och kontakter till vårt förfogande. Första timmer blev en information om Microsofts program för Innovative schools. Nasha som ansvarig för programmet hade flugit från Seattle för att träffa oss. En bra bit över det stora havet, lugnt sagt.
Förmiddagen fortsatte med NZ motsvarighet till skolinspektionen. Mycket intressant att jämföra med svenska inspektionen. En av deltagarna i resan kommer från skolinspektionen så jag tror alla har fått träffa någon som motsvarar deras roll i Sverige.
Eftersom NZ står i för ett skifte i skolans inriktning mot "New School" som det kallas, så har inspektionen en viktig roll. Inte bara som inspektion utan även som rådgivare år nya skolor, åt skolledare men även åt föräldrar och den lokala styrelsen som finns på skolorna.
Det jag fastnade för var de 6000 eleverna som får hemundervisning, och som inspektionen inte har kontroll över. De rycker bara ut om de får in en anmälan om brister. Hur ska man då kunna säkerställa kvaliteten i undervisningen för dessa barn?
Vi fick även möta ordförande för skolledarna intresseorganisation, inte ett fackförbund som han betonade många gånger. En färgstark man som gillade att prata! Han, liksom fackordförande vi träffade igår, var mycket kritisk mot implementeringen av den nya inriktningen, men inte av idéerna som sådan. Framförallt var det den öppna redovisningen av skolresultat han kritiserade, och menade att man inte kan jämföra resultat från skolor som har olika bakgrund och socioekonomisk ställning i samhället. Det är något jag känner igen hemifrån och har debatterat många gånger.
Efter en lunch på stående fot ( vi sitter alldeles för mycket) tog vi en promenad på stan. En varm, solig vårvinterdag. Underbart helt enkelt.
Ju senare på dagen, desto finare folk heter det ju, och det stämmer i detta fall. Först ut var två representanter Ministry of Education, varefter Associate Minister of Education avslutade dagen.
Vi mötte bl.a. ansvarig för den digitala strategin i skolan, som var ytterst förvånad över att vi i Sverige inte hade någon nationell strategi. Här ska alla skolor ha tillgång till fiibernät, alla lärare en egen laptop och de satsar på distansundervisning för små landsbygdsskolor som har svårt få behöriga lärare.
Ministern som avslutade dagen hade en bråd tid och vi är mycket glada att hon tog sig tid att komma till oss för 30-40 min, då hon just nu hamnat i en jätteskandal rörande bröstmjölksersättning som kontaminerats på något sätt. Hon är nämligen även ansvarig för livsmedelssäkerhet också. Härlig blandning!
Hon berättade om bakgrunden till den nya satsning, den digitala utvecklingen, kravet på en förändrad skola osv. Det var mycket runt infrastruktur och distansutbildning. När en av oss berättade om att det finns funderingar på att begränsa möjligheten till distansutbildning i Sverige fick vi bara ett snabbt, mycket förvånat WHY?? som reaktion. NZ är ett litet, men avlångt och smalt land och för henne var det självklart att distansutbildning måste finnas som alternativ. Hon är välkommen till Sverige för att träffa vår käre minister...
Nu var det dags att runda av, smälta våra intryck, samla ihop våra tankar och tacka vår värd Evin för ett fantastiskt program i Auckland. Besöket har gett mersmak och jag återkommer gärna till Nya Zeeland för att se mer av landet, besöka fler skolor och njuta av den fina naturen.
torsdag 8 augusti 2013
Tena Kotou
Vi möte med maoriska hälsningsfraser var vi än kommer, på Ferguson Intermediate school även med traditionella blomsterdekorationer runt våra halsar.
Morgonen startade på Microsofts kontor med ett välkommen till Nya Zeeland, därpå följde ett samtal med Angela Roberts, ordförande i NZ Post Primary Teachers Association, ett av lärarfacken. Samtalet kom att kretsa runt skolsystemets uppbyggnad, fördelning av de statliga medlen, lärarnas arbetssituation och hur förändringar i undervisningsmetoder kräver förändringar i lärarnas avtal.
Skolorna erhåller statliga medel enligt ett graderingssystem utifrån den socio-ekonomiska situationen i det område skolan ligger. Det sker enligt en skala från 1 till 10, där 1 är det område som behöver mest stöd och 10 det som inte behöver något. Det är så mycket som upp till 30% av medlen som omfördelas på detta sätt. Eftersom skolorna får ta ut vissa avgifter och ta emot donationer så menar Ms Roberts att det ändå blir snett, då skolor i rika områden kan ta ut avgifter från föräldrarna och i slutändan ändå få mer pengar än de fattigare skolorna.
Lärarlönerna betalas ut direkt av staten, och ingår inte i skolans löpande budget. Antalet lärare som en staten betalar för avgörs efter en behovsprövning, där en viss lärartäthet garanteras. Vill skolan tillsätta ytterligare tjänster så fån man betala det själv.
NZ har traditionellt haft slutexamen i samtliga årskurser som betygen sedan grundas på, men nu håller man sakta på att övergå till kontinuerlig bedömning under skolåret, grundat på ett formativt arbetssätt. Det här menar lärarfacken, ställer högre krav på planerings- och uppföljningstid. Nu har lärarna ungefär en timmes planerings-/uppföljningstid per fyra timmar undervisningstid.
Nu väntade en buss på att ta oss till skolbesök, det känns som en av höjdpunkterna på resan!
Den första skolan, Botany Downs, är ett gymnasium för klasserna 9-13, och ca 1800 elever. Det är en decile 10-skola, dvs en skola i ett område med hög socio-ekonomisk status.
Båda skolorna vi åkte på är Microsofts Inovative Schools, så de har bra resultat överlag.
Vi blev guidade runt i skolan av mycket trevliga elever. De är inte en 1-1 skola, men hade ca 800 datorer, fasta och laptops, tillgängliga för eleverna när lärarna så bestämde. Mobiltelefoner fick användas om läraren godkände det, annars skulle den vara undanstoppad och fick inte ens användas på rasterna.
Eleverna arbetar i familjer, klasser i två årskurser som följer varandra genom hela skoltiden, för att främja gemenskap. Överlag pratar man mycket om skolkultur, gemenskap och den sociala gemenskapen i samhället. Det var framför allt nästa skola ett levande exempel på, Ferguson Intermediate.
Ferguson Intermediate är en decile 1 skola, alltså helt andra änden av den sociala stegen, med 500 elever i år 7 och 8. Många fattiga, med arbetslösa föräldrar och med engelska som andraspråk. 15% maorier, 43% samoan, många från övriga delar av pacific area, dvs öarna i Stilla Havet. Skolan undervisar i 9 olika språk, utöver världsspråk som franska och spanska, även japanska, samoan och maori, förstås.
Skolan var sliten med många utsmyckningar som speglar de olika kulturerna som finns representerade. Inför vårt besök hade de arbetat mycket med Sverige, det satt flaggor, hälsningsfraser och information över allt. Eleverna bakade "Swedish cookies" och stekte pannkakor som vi förstås fick smaka och ge omdömen om.
Båda skolorna leddes av mycket engagerade och inspirerande rektorer. De använder Hattie i den professionella utvecklingen av lärarna och styr alla personalmöten mot de mål de satt upp. Mål och visioner är synliga och levande.
När vi rör oss runt på Ferguson, även här guidade av elever, så är det inte tydligt att det här är en skola som deltar i Microsofts program, vi ser inte mycket IT överhuvud taget. Det finns en datasal där eleverna lär sig använda vissa program, så att de senare kan använda dem i ämnesundervisningen. En sal var för lärare samt för elever som ska blir ett stöd för kamraterna.
Överlag kan man säga att de nya tankar och idéer som skolorna arbetade mot inte handlade om tekniken i sig utan om synsättet på elevernas lärande, om samarbete och individuellt lärande. IT ska bara vara ett verktyg bland alla andra verktyg i skolan.
På Ferguson är samhället och föräldrarna en viktig del av verksamheten. Skolan hade upptäckt att eleverna saknade vissa grundläggande kunskaper som man behöver starta tidigt med. Många av eleverna hade inte gått i förskola, så nu satsar skolan, som alltså arbetar med äldre barn, på de små och startar en verksamhet för de allra minsta. Samtidigt gör de också en satsning på att utbilda föräldrarna i IT och digitala verktyg. Så trots att det är en skola med små resurser så har de lyckats ordna donationer för att täcka kostnaderna för detta.
Rektorn och ytterligare en personal öppnade skolan redan 05.30 varje morgon för att de elever vars föräldrar arbetar ska ha någonstans att ta vägen. Risken var annars att de inte skulle komma till skolan alls. De hade också en frivillig verksamhet på lördagsmorgnar, dit i princip alla elever kom. Och lärarna! Helt frivilligt.
Men omsorgen om samhället sträckte sig även längre än så. Eftersom många elever kom från öarna i Stilla Havet så samlar skolan pengar och utrustning (avlagda datorer, sportutrustning) till skolor på utvalda öar. Under loven åker lärare till öarna för att bl.a. starta skolbinliotek, även det på frivillig basis.
Sammantaget kan vi förstås inte dra några slutsatser om skolor överlag i NZ, både Botany och Ferguson var förstås utvalda utifrån Microsoft Inovative Schools, och de fantastiska resultat som de uppnått. Jag vill inte säga att det beror på Microsofts program, utan snarare tack vare de ledare de har. Båda rektorerna var så entusiastiska, karismatiska, med ett engagemang för sina elever, sina lärare och samhället runt omkring.
Vi avslutade dagen på Auckland Collage of Education, där vi pratade om lärarutbildning. Lärare har 2 års introduktion efter utbildningen innan de kan bli registrerade, motsvarande vår legitimation. Det är svårt att få fast anställning så endast 40% av de kan räkna med det. Det betyder att många lärare försvinner från yrket innan de ens fått chans att börja.
Vi diskuterade lite runt den digitala utvecklingen i skolan där prof McNaughton menar att den ökande logganvändningen inte leder till en ökad kvalitet i skrivandet. Kvantitet kanske, meningen kvalitet.
NZ är ju ett föregångsland för många när det gäller läsinlärning. Prof McNaughton menar att det grundar sig i ett material som kom ut i början av 60-talet där man färgkodat olika nivåer och därmed tillåter att man enkelt följer eleverna utveckling. Allt bygger på ett material från sent 1800-tidigt 1900 tal, national reading program, där man utgick från elevernas vardag och deras värld för att får en ökad förståelse för texter.
Universitetet försöker få in mer praktisk forskning i skolorna, och menar att det behövs mer resurser i skolan som kan analysera resultat och statistik. Lärare är inte utbildade i det och har inte tid att göra det. Och den diskussionen har vi mött tidigare här lika väl som hemma i våra egna skolor.
Det blev en lång och intressant dag. Många var trötta efter den långa resan så kvällen tillbringades på egen hand. Vi var fyra som åt middag ihop innan vi föll omkull för att förhoppningsvis sova igen lite av den vi förlorat på den långa resan.
onsdag 7 augusti 2013
Auckland!
Äntligen framme. Planet från Peking via Shanghai var försenat, förstås, det hade vi ju räknat ut från början men hoppades ändå... Så vi missade, förstås, planet till Auckland. Inte gick det fortare för att armen/landgången till planet gick sönder så halva gänget blev kvar ombord! Det löste sig inom några minuter, tackochlov. Vi hade försökt att få de söta flygvärdinnorna att hjälpa oss att komma av fort, kanske först, efter förstaklassresenärerna i alla fall. Tyvärr var det ingen av oss som behärskade kinesiska i tillräcklig hög grad, så språkbarriären blev för stor ( deras engelska var mycket bättre än vår kinesiska, men det hjälpte föga) så vi fick invänta markpersonalen för vår vidare färd. De var mycket hjälpsamma och förstod vår engelska utan problem. Kanske inte så konstigt. Vi blev ledda ända fram till transferdisken för ombokning till nästa plan, 3 timmar senare. När jag så småningom kom ombord somnade jag som en stock, innan vi ens hunnit taxa ut. Men jag ju inga större problem att sova på flygplan när jag är trött.
Här ser man kusten som en mörk linje i bildens nederkant.
Det serverades även här en lätt flygmiddag och min vana trogen tog jag kyckling med ris. Det var fjärde gången denna resa... Snart kommer jag och några fler av medresenärerna att utveckla fjäderdräkt, och hör ni ett ordentligt kacklade så förstår ni varför.
Nu måste jag bjuda på några bilder också, annars blir det för tråkigt med bloggen. Vi har upplevt två vackra soluppgångar, först över Sibirien:
Och den andra över Australiens ostkust, straxt norr om Cairns:
Väl framme på hotellet fick vi träffa flera av de övriga som trasslats sig ner på andra vägar än vår, via Singapore eller Hongkong, och de var mäkta imponerade över att vi stod upp och var på så bra humör. Men nu ska det bli skönt att få sova i en säng!
Linjen!
Kl 02.11 lokal tid passerade vi linjen. På 11 277 meters höjd just norr om Papua New Guinea passerade vi ekvatorn.
Inget dop, ingen motsvarighet till Neptun, inte blev vi rullade eller kölhalade men ett litet skutt tog vi allt. Nu är jag för första gången på södra halvklotet.
Och det är fortfarande fem långa timmar till Sydney.
Att sitta på en flygplats
Vi är i Kina! Vem hade trott det? Här i Peking är det varmt, fuktigt och mycket smog. När vi landade var staden insvept i en brun-gul dimma, inte såg vi mycket alls. Nu senare på dagen kan vi ana solen genom det något lättare grå diset.
Mer än 5 timmar på Pekings flygplats är inte så upphetsande. Visserligen tog det oss en stund att klura ut vart vi skulle ta vägen, att vi måste passera passkontroller och security trots att vi bara skulle på transfer. Att international transfer inte betyder att vi ska gå dit. Nej, tåget skulle vi ta, till en annan arm på terminalen, till domestic. Men, domestic är ju inrikes? Jaha, då får vi meddela att Sydney räknas som inrikes. Finns antagligen många kineser där.
Vad gör vi då? Jo, pratar. Lär känna varandra. Prata skola och IT, förstås. Lärarutbildning, fotografering, vilda djur och vackra bergsvyer har vi också klarat av. Vi går några svängar, gäller att passa på när vi har chansen, laddar paddor, datorer och telefoner. Letar wifi, men förgäves. Endast wifi för kinesiska telefonabonnemang. Det fanns nog en möjlighet att köpa tillgång till wifi utanför säkerhetskontrollen, men ingen vill gå ut och in igen.
Natten blev seg, inte förvånande. Trångt, varmt och lite sömn. Flyget hit tog 7,5 timmar, nästa till Sydney är på 14 timmar. Vi börjar bli lite sega nu, och hoppas därför kunna sova bort delar av den tiden. I Sydney har vi en timmes transfer enligt tidtabell. Det är kort. Oroväckande är att planet redan är 20 min sent enligt tavlorna. Men, det går säkert bra ändå. Vi är ju på rätt sida världen, i alla fall.
Väl på planet till Sydney får vi förklaringen till vår inrikesterminal: vi går ner i Shanghai, lämnar av några passagerare och tar upp andra. Istället för att låta oss som ska vidare sitta kvar på planet måste alla gå ur, bort till immigration, få nya (handskrivna) boardingkort, fylla i ett utresepapper, gå igen en ny säkerhetskontroll för att sen gå på samma plan vi just gick av. Det innebar dock att vi fick ett välkommet avbrott med en skön promenad (planet står förstås på gaten näst längst bort) och därmed lite kortare stillasittande tid på planet. Inte så dumt faktiskt!
En spännande start på en intressant resa, minst sagt
Det är alltid bra att vara ute i god tid, tänkte vi. Resan blir lång, med många byten och maten som serveras ombord är inte alltid den roligaste, så vi tänkte börja resan med en ordentlig middag på Arlanda.
Den börjar bra. Taxin jag ringer på hittar inte till rätt adress, och när den väl dök upp hittade han inte ut igen. Nåja, jag hittar ganska bra så det blev, som vanligt, den manuella GPSen som fick träda in. Dvs jag.
Incheckningen går bra, vi börjar snart tänka på middag. Lagom när vi lägger en beställning dyker det röda strecket upp på informationstavlan. Cancelled! Och det tidigare planet går precis nu! Ingen informationsdisk finns på insidan, så vi fick gå genom ankomsthallen och ut till avgångshallen igen. Och trängas med ett antal andra, något upprörda passagerare som inte kommer iväg som planerat. Flyget efter är redan fullt.
Här ute möter vi också våra reskamrater, alla aktiva på olika sätt med att hitta alternativa avgångar. De tre damerna bakom disken sliter med att hitta vägar, resebyrån jobbar på sitt håll, vi letar på internet, via telefon eller bara genom att skicka goda tankar uppåt!
För oss är problemet att vi har två anslutningar som inte väntar.
Tillslut kommer en öppning: tre stycken bokas på Finnair, via Helsingfors, Hongkong och sen till Auckland. 8 st, där ibland vi tre från Sigtuna, på China Air via Peking till Sydney och sen vårt ordinarie plan till Auckland. Ytterligare tre befinner sig ombord på det tidigare planet till London, men ryktet sade att även det blev stående på Arlanda av okänd anledning "tekniskt fel" och vad som händer med de tre återstår att höra när vi alla så småningom kommer fram.
Vi är lättade, svettiga och ganska nöjda att det blev en bra lösning på problemet, men undrar förstås vad som ligger bakom två inställda plan med samma flygbolag, en dag som denna när terroristhotet ligger som en svart skugga över stora delar av västvärlden.
Så tränger vi oss ganska osvenskt fram till bagageservice och begär ut vårt bagage som vi redan checkat in, tar oss i rask takt från terminal 2 till 5, ställer oss sist i den långa kön till bagageinlämningen. En köar, vi andra checkar in på maskiner. Sist av alla får vi våra boardingkort för de två första planen, bagaget taggas hela vägen tackochlov. Vi har en timme på oss i Sydney att ta oss via en transferdisk till planet mot Auckland. Det ska nog gå. Det måste gå! Å andra sidan, missar vi ett plan där så är vi i alla fall på rätt sida jordklotet, så det ordnar sig på något sätt.
När vi boardar planet spelas julmusik, hmm... tidsomställningen blir visst häftigare än jag räknat med. Till sist är vi alla ombord, vi har fått platserna ihop alla 8, det leder nog till bra diskussioner redan på flyget. Ingen middag hann vi med på Arlanda, så nu när klockan är 20 svensk tid längtar vi efter något att äta!
Vi är på en lärresa. Vad har vi lärt oss av detta?
Att det ordnar sig. Att behålla lugnet. Att kunna skratta åt det som händer. Att det är OK att vara svettig.
fredag 2 augusti 2013
Lokaltidningen
Nu skriver vår lokala tidning Sigtunabygden om vår resa. Alltid trevligt att de berättar vad som händer. Lite faktafel har smugit sig in i texten, vi åker på måndag, den 5 augusti. Inte idag, den 2a. Men det är ju petitesser i sammanhanget.
http://www.sigtunabygden.se/sigtunabygden/sigtuna/tjansteman-pa-studieresa-i-australien-2529578-default.aspx
http://www.sigtunabygden.se/sigtunabygden/sigtuna/tjansteman-pa-studieresa-i-australien-2529578-default.aspx
torsdag 1 augusti 2013
Arrangörer, deltagare och syfte
Sigtuna kommun fortsätter sitt långsiktiga arbete för att bli en av Sveriges bästa skolkommuner. Som ett led i det kommer barn- och ungdomsförvaltningen att delta i en internationell studieresa till Australien, Nya Zeeland och Singapore.
Så börjar det pressmeddelande som Sigtuna Kommun har skickat ut med anledning av resan, hela texten finns här:
http://www.sigtuna.se/sv/Pressmeddelanden1/3Studieresa-i-jakt-pa-okad-kunskap-kring-skolutveckling/
Det är alltså en studieresa som arrangeras av Upplands Väsby kommun, Lärarnas Riksförbund och Svenska Microsoft. Deltagarna (17st) kommer, utöver ovanstående företag/organisationer, från Stockholms kommun, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Stockholms Universitet samt en reporter från Expressen. Och vi i från Sigtuna kommun förstås.
Sigtuna kommun representeras av förvaltningschefen Tony Lööw, vår nytillträdde utvecklingschef Johan Adler och undertecknad: rektor på Råbergsskolan. Jag är förstås både glad och hedrad att få förmånen att åka, det är en fördel att representanter från verksamheten kan samverka med förvaltningsledningen i detta. Hade jag fått önska skulle även politiken varit representerad, då tror jag vi har störst möjlighet att få gehör för idéer och tankar som dyker upp. En bred förankring är förutsättningen för att genomföra förändringar.
Målet med studieresan är att få fördjupad kunskap om det vi hittills bara kunnat läsa oss till. Genom samtal med forskare, ledare på nationell- och lokal nivå samt genom att följa undervisning och lärande vill vi se hur de skapar mening i sin praktik, vilka strukturer som finns och hur det påverkar skolkulturen. Vi är också intresserade av att ta del av de överenskommelser runt skolan, som finns mellan stat, kommun, medborgare i de tre länderna.
Tony Lööw, förvaltningschef
Det är ett stort uppdrag vi fått. Utöver att vi själva får nya intryck måste vi se till att sprida dessa inom vår kommun. Vi måste kunna se effekter och resultat av det vi satsar på den här resan.
Redan nu har informationen om resan spridit sig till sociala medier, det är bra! Uppdrag från några av våra lärare har redan lämnats på Twitter:
@cecleh: Hoppas ni får goda exempel på portfoliometodiken o läsninlärning på NZ!
@Anna_Kaya: Hoppas ni håller ett extra öga för hur de org för språkinriktad ämnesundervisn i Au & på Nya Z
Och utöver det, flera uppmaningar om att blogga och twittra förstås! Det ska i alla fall jag försöka leva upp till.
Så börjar det pressmeddelande som Sigtuna Kommun har skickat ut med anledning av resan, hela texten finns här:
http://www.sigtuna.se/sv/Pressmeddelanden1/3Studieresa-i-jakt-pa-okad-kunskap-kring-skolutveckling/
Det är alltså en studieresa som arrangeras av Upplands Väsby kommun, Lärarnas Riksförbund och Svenska Microsoft. Deltagarna (17st) kommer, utöver ovanstående företag/organisationer, från Stockholms kommun, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Stockholms Universitet samt en reporter från Expressen. Och vi i från Sigtuna kommun förstås.
Sigtuna kommun representeras av förvaltningschefen Tony Lööw, vår nytillträdde utvecklingschef Johan Adler och undertecknad: rektor på Råbergsskolan. Jag är förstås både glad och hedrad att få förmånen att åka, det är en fördel att representanter från verksamheten kan samverka med förvaltningsledningen i detta. Hade jag fått önska skulle även politiken varit representerad, då tror jag vi har störst möjlighet att få gehör för idéer och tankar som dyker upp. En bred förankring är förutsättningen för att genomföra förändringar.
Målet med studieresan är att få fördjupad kunskap om det vi hittills bara kunnat läsa oss till. Genom samtal med forskare, ledare på nationell- och lokal nivå samt genom att följa undervisning och lärande vill vi se hur de skapar mening i sin praktik, vilka strukturer som finns och hur det påverkar skolkulturen. Vi är också intresserade av att ta del av de överenskommelser runt skolan, som finns mellan stat, kommun, medborgare i de tre länderna.
Tony Lööw, förvaltningschef
Det är ett stort uppdrag vi fått. Utöver att vi själva får nya intryck måste vi se till att sprida dessa inom vår kommun. Vi måste kunna se effekter och resultat av det vi satsar på den här resan.
Redan nu har informationen om resan spridit sig till sociala medier, det är bra! Uppdrag från några av våra lärare har redan lämnats på Twitter:
@cecleh: Hoppas ni får goda exempel på portfoliometodiken o läsninlärning på NZ!
@Anna_Kaya: Hoppas ni håller ett extra öga för hur de org för språkinriktad ämnesundervisn i Au & på Nya Z
Och utöver det, flera uppmaningar om att blogga och twittra förstås! Det ska i alla fall jag försöka leva upp till.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)